Något jag satt och funderade på häromdagen var min ångest. Ja, den kommer och går. Vissa perioder är okej, vissa perioder är livet inte värt att leva, men än så länge går det bevisligen skapligt ändå.
De senaste 1-2 åren har vi varit väldigt fokuserade på att psykisk ohälsa ska normaliseras, att det ska bli mer okej att prata om det, att det inte ska vara något att tysta ner eller dölja. Vi ska kunna vara öppna!
...men till vilken gräns? Nu kommer jag att låta oerhört cynisk, men...
Blev det på något sätt inne att vara lite deppig? Och har det nu börjat bli ute igen?
Det var stort fokus på psykisk ohälsa ett tag. Nu har fokuset bleknat. Är detta resultat av vår normalisering? Har psykisk ohälsa plötsligt blivit ointressant? Jag kan inte låta bli att undra. Om man mår dåligt ska man kunna prata om det, och det ska tas på allvar, men plötsligt känner jag att man ibland rycker på axlarna åt det. Har psykisk ohälsa plötsligt blivit för normalt?
Missförstå mig rätt. Det är extremt vanligt, och det är inte konstigt att vi mår dåligt i dagens samhälle. Vi hetsar alltid om något. Är det inte att man ska vara pinnsmal, så är det att man ska ha muskler. Är det inte att man ska ha storslagen karriär så är det att man ska vara naturnära och ekologisk. Vi slappnar aldrig av.
16 %: andelen invånare mellan 16-84 år som lider av nedsatt psykiskt välbefinnande (enl. självskattning, år 2016)
23%: andelen invånare mellan 16-29 år som lider av nedsatt psykiskt välbefinnande (enl. självskattning, år 2016)
57% / 31%: andelen 15-åringar (flickor / pojkar) som uppger sig lida av frekventa psykiska eller somatiska besvär (enl. mätning 2013/2014)*
Som sagt, ganska vanligt. Psykisk ohälsa ska aldrig vara tabubelagt, och man ska kunna vara öppen om det utan att dömas. Men vad händer när det blir så vanligt att det blir tröttsamt? Jag tror att människor i allmänhet blir uttråkade extremt lätt. Våra hjärnor letar hela tiden nya intryck, nya erfarenheter, ny information. I det avseendet fungerar vi som datorer; inga känslor, bara information. Men vi är människor, och vi har känslor. Det är där det krockar.
Vi måste nog hitta en gräns för vårt normaliserande. Även att ett problem ska kunna diskuteras öppet, måste det fortfarande betraktas som ett problem. Det räcker inte att se det som är fel, det måste också finnas energi över att åtgärda det. Psykisk ohälsa är vanligt, men inte bra. Givetvis är det en stor fördel om fler kan finna mod att berätta om sina problem, men vad hjälper det om vi rycker på axlarna med tanken "det är så vanligt idag...". Jaha? Och?
Varje fall av psykisk ohälsa är ett problem. År 2015 förlorade vårt land 1 171* personer på grund av självmord. Det är 1 171 för mycket.
Men vad görs åt problemet? Idag är det hur enkelt som helst att få starka antidepressiva preparat som man potentiellt kan använda till självmord. Den första frågan man får när man går till en läkare och berättar att man mår dåligt, är om man vill ha tabletter. Istället för att försöka lösa problemen, vill man sopa dem under mattan. För det är enklare, och framför allt billigare.
Till alla er som förespråkar öppenhet om psykisk ohälsa: det räcker inte att snacka. Man måste stå för det man har sagt i sina handlingar också. Lyssna på dem som mår dåligt, oavsett om du känner människan eller inte. Vifta inte bort det med att du tycker det är ointressant, för det hör inte till saken. Att finnas där för en människa kan rädda dess liv, i vissa fall. Och det krävs inte ens mycket, många gånger räcker det med att du sitter ner och bara är där, kanske håller en hand eller ger en kram. Jobbigare än så blir det sällan, men ändå betyder det så mycket.
Psykisk ohälsa kan på sikt minska, om vi jobbar på det. Men det kräver att vi aldrig viftar bort det, varken som något tabu, eller som något klyschigt. Det finns så mycket skit i världen vi inte har något bot på i dagsläget. Det känns onödigt att lägga till någon som vi potentiellt kan åtminstone minska rejält.
Glöm för fan inte.
*Statistik tagen från folkhälsomyndigheten.se
