Det var ett jävla liv! Vimmerby-bor med högafflar till höger och vänster.

Nu är jag ju medveten om att de flesta som läser mina inlägg är bekanta med att jag kommer från den lilla orten Vimmerby - Astrid Lindgrens födelseort. Vi är en liten håla med ca 15 000 invånare i kommunen, och knappa 8000 i Vimmerby stad. Vad lever vi på? Pft, gissa... turister! Givetvis har vi en del företag runtom som drar till oss lite folk, men turismen under sommartid är typ Vimmerbys största inkomstkälla - inget att sticka under stol med.

Lugnt och fridfullt, kan tyckas. Men jävlar vad Vimmerbybor kan fräsa till om humöret faller på! Och det har det visst gjort nu... igen.

Många debatter har förts den senaste tiden om nedskärningar på skola, kultur osv i all oändlighet. Jag kommer inte att kommentera detta just nu. Senast på tapeten är Astrid Lindgrens Värld's (ALV) senaste beslut...

"Års"kortet för vimmerby-barn har hittills varit rabatterat. Nu ska priset höjas så det blir lika för alla. Och nu har två läger bildats. Den ena hälften tycker att det är förjävligt och den andra hälften tycker att det är inget att bråka om, ALV är fortfarande bäst i världen.

Jag står...? Nånstans i mitten, skulle jag vilja säga.

Läste en krönika där skribenten menade att höjningen på 200 kr inte är mycket, och ALV är fortfarande den billigaste större nöjes/temaparken i Sverige. Denne stod alltså på "inget att bråka om"-sidan. Och även om jag kan hålla med till viss del, så kan jag faktiskt förstå att folk blir irriterade.

Lite historia: ALV var från början "Sagobyn" och var då tänkt att i princip vara en lekplats - framför allt för omnejdens barn. Tror inte ens det fanns något inträde från början, och om det fanns så var det förmodligen inte högt - kan tänka mig en mindre summa för att finansiera lite grundläggande underhåll. Snabbspolning framåt: ALV är en vinstmaskin, och att gå in EN dag kostar 400 kr för vuxen (15-65) och 290 kr för barn (3-14).

Ett argument för (eller åtminstone inte emot) höjningen av "vimmerby-priset" var att vimmerby-bor slapp ju faktiskt betala boende för att åka hit. Mja, det kan ju diskuteras - vi slutar ju inte betala hyra för att vi åker till ALV. Men däremot var det någon annan som svarade med att man kan se rabatten som en kompensation för de enorma bilköer som bildas till ALV i princip varje dag under högsäsong. Nja, kompensation kanske var fel ord... DOCK! Argumentet att vi har denna temapark precis runt husknuten håller inte riktigt, tycker jag. För även om turismen verkligen är jättebra för vår lilla stad så innebär ju den enorma tillströmningen att det försvåras något att ta sig fram. Förutsatt att man inte har gångavstånd. Alltså spelar närheten ingen större roll.

Och för att återgå till historien: jag kan förstå om farmor Britta 63 år tycker det är lite svårare att ta med sina två barnbarn till det som på hennes tid var en stor lekpark, när hon får betala nästan tusen spänn för att bara komma in på området - och då fick inte ens farfar följa med. Att säga att 200 kr extra för ett årskort inte är mycket, det är en sak att göra när man är gift och heltidsanställd. Det är en helt annan sak när man är ensamstående och jobbar halvtid som lokalvårdare.

Nej, med detta vill jag inte säga att varje person ska få ett individuellt pris. Det jag vill säga är att jag tycker det är ganska inkonsekvent att säga att si och så mycket pengar "är ingenting", för det är väldigt olika beroende på livssituation.

Absolut! Astrid Lindgrens Värld är billigast av alla större nöjesparker i Sverige, och jag kan absolut förstå att många betalar för att gå in. Men det är fortfarande en del pengar för en park som har en ganska kort säsong. Ni kanske noterade att jag skrev "års"kort förut? Ja, just av den anledningen att det är ju faktiskt inte ett år det handlar om. Räknar man ihop antalet öppna dagar blir det ca 4 månader (helöppet juni-augusti, två helger i maj och samtliga helger i september, en vecka för höst/julmarknad). Grannen "Kalles lek och lattjo" kostar 1500 kr för ett årskort. Slår man ut dessa priser blir månadspriset exakt samma. (1500/12 = 125. 500/4 = 125).

Och apropå... denna krönika jag läste hade en kommentar. Drar ett litet citat ur denna kommentar: "Vi som bor i Vimmerby kommun måste börja se till det positiva vi har och tillsammans arbeta åt samma håll. Arga insändare och negativa kommentarer skrämmer bort människor som kanske vill bo och leva här. Vi är Vimmerby tillsammans. Glöm inte det!"

Vimmerby är en småstad. När blev vi ett politiskt parti...? Bara för att vi råkar bo i samma stad måste vi väl inte nödvändigtvis tycka att allt som görs här är bra? Nedskärningar på skola och kultur är inte en bra grej - så det ska vi inte låtsas tycka heller. Problem ska lyftas fram, för det är en del av utvecklingen.

Anyhow. 125 kr per månad är kanske inte mycket pengar - kan man tycka. Men snälla nån - vad trodde ni skulle hända? Trodde ni att alla gladeligen skulle svälja höjningen? Pft, kom ner på jorden. Nu har jag inga barn, och jag hänger inte på ALV särskilt frekvent - men OM jag hade gjort det, då hade jag också blivit irriterad.

Jag har värre commitment issues än Barney Stinson

Det har varit ett långt uppehåll med skrivandet nu. Varför? Tja... haft ett liv? Inget kul o skriva om? För upptagen med att sköta om min enhörning? Whatever the reason, nu kör vi igen!

Jag är ju en kvinna med stor självkännedom. Jag är mycket medveten om mina goda sidor... men också i allra högsta grad medveten om mina dåliga sidor. En av de sämsta är mina extrema "commitment issues", eller som det heter på ren svenska; rädsla för att binda mig.

Ja, man kan ju resonera på så vis att jag ändå är såpass ung än, att det är ganska normalt att vara lite rädd för att binda upp sig. Men liksom, jag ser ju att mina gamla klasskompisar går o förlovar sig o skaffar barn o sånt skit... o här sitter jag och blir livrädd vid blotta tanken på att ens ha en vanlig pojkvän. Är jag omogen eller?

Kan komma på flera anledningar till detta.

Okej, det första är väl att jag kanske inte har världens bästa erfarenheter av förhållanden. Jag har ändå haft 4 pojkvänner, och inte alla har varit helt bra. Inga namn nämnda! Och att jag dessutom har stött på min beskärda del av vidriga killar i allmänhet, det gör ju heller knappast saken bättre. I min hjärnrot står det på mitt livs PM "Förhållanden är inge bra, håll inte på med sånt". Givetvis är jag ju såklart öppen för att stryka detta moment om jag skulle råka stöta på drömprinsen, men jag går ju inte direkt o väntar på det.

Sen är jag ju väldigt mån om min frihet, självständighet och individualitet. Rätt man berövar mig ingen frihet direkt, men ingen kan komma ifrån det faktum att ett seriöst förhållande kräver en del kompromisser och uppoffringar. Jag antar att jag inte är riktigt redo att kompromissa om mitt liv än.

Vissa frågar mig ibland om jag aldrig känner mig ensam. Klart som fan jag gör det! Ibland saknar jag att komma hem och känna doften av nyduschad kille - dvs. schampo och herrparfym. Jag kan sakna att ha nån att krama och gosa ner mig hos, och nån som alltid finns där. Men ungefär lika ofta tänker jag att det är så enormt skönt att inte behöva ta hänsyn till någon annan hela tiden! Vill jag dra iväg på nån kul grej med en tjejkompis så behöver jag aldrig fråga någon - eller ens tala om det för nån. Jag kan äta vad jag vill, jag kan skita i disken så länge jag vill... Visst 17 saknar jag vissa delar av en sån relation, men inte såpass mycket att det är värt alla uppoffringar.

Med detta sagt...

Herregud, jag är väl inte känslokall heller. Jag kan precis som alla andra utveckla känslor för folk, men det som skrämmer mig är alla löften och uppoffringar. Barney Stinson har inte samma problem som jag. Han hade ju uppenbarligen commitment issues, men å andra sidan så brydde han sig ju aldrig om någon annans känslor så tanken slog honom väl aldrig riktigt. Jag kan ju få ångest för att jag umgås med en kille som jag sen inte kan lova mig till. Kanske ett undermedvetet behov av att uppfylla andras förväntningar? Inte omöjligt. Stinson hade inte det behovet.

Jag är väl helt enkelt inte mogen nog än. Men det kanske kommer. Nån gång.