Det har varit ett långt uppehåll med skrivandet nu. Varför? Tja... haft ett liv? Inget kul o skriva om? För upptagen med att sköta om min enhörning? Whatever the reason, nu kör vi igen!
Jag är ju en kvinna med stor självkännedom. Jag är mycket medveten om mina goda sidor... men också i allra högsta grad medveten om mina dåliga sidor. En av de sämsta är mina extrema "commitment issues", eller som det heter på ren svenska; rädsla för att binda mig.
Ja, man kan ju resonera på så vis att jag ändå är såpass ung än, att det är ganska normalt att vara lite rädd för att binda upp sig. Men liksom, jag ser ju att mina gamla klasskompisar går o förlovar sig o skaffar barn o sånt skit... o här sitter jag och blir livrädd vid blotta tanken på att ens ha en vanlig pojkvän. Är jag omogen eller?
Kan komma på flera anledningar till detta.
Okej, det första är väl att jag kanske inte har världens bästa erfarenheter av förhållanden. Jag har ändå haft 4 pojkvänner, och inte alla har varit helt bra. Inga namn nämnda! Och att jag dessutom har stött på min beskärda del av vidriga killar i allmänhet, det gör ju heller knappast saken bättre. I min hjärnrot står det på mitt livs PM "Förhållanden är inge bra, håll inte på med sånt". Givetvis är jag ju såklart öppen för att stryka detta moment om jag skulle råka stöta på drömprinsen, men jag går ju inte direkt o väntar på det.
Sen är jag ju väldigt mån om min frihet, självständighet och individualitet. Rätt man berövar mig ingen frihet direkt, men ingen kan komma ifrån det faktum att ett seriöst förhållande kräver en del kompromisser och uppoffringar. Jag antar att jag inte är riktigt redo att kompromissa om mitt liv än.
Vissa frågar mig ibland om jag aldrig känner mig ensam. Klart som fan jag gör det! Ibland saknar jag att komma hem och känna doften av nyduschad kille - dvs. schampo och herrparfym. Jag kan sakna att ha nån att krama och gosa ner mig hos, och nån som alltid finns där. Men ungefär lika ofta tänker jag att det är så enormt skönt att inte behöva ta hänsyn till någon annan hela tiden! Vill jag dra iväg på nån kul grej med en tjejkompis så behöver jag aldrig fråga någon - eller ens tala om det för nån. Jag kan äta vad jag vill, jag kan skita i disken så länge jag vill... Visst 17 saknar jag vissa delar av en sån relation, men inte såpass mycket att det är värt alla uppoffringar.
Med detta sagt...
Herregud, jag är väl inte känslokall heller. Jag kan precis som alla andra utveckla känslor för folk, men det som skrämmer mig är alla löften och uppoffringar. Barney Stinson har inte samma problem som jag. Han hade ju uppenbarligen commitment issues, men å andra sidan så brydde han sig ju aldrig om någon annans känslor så tanken slog honom väl aldrig riktigt. Jag kan ju få ångest för att jag umgås med en kille som jag sen inte kan lova mig till. Kanske ett undermedvetet behov av att uppfylla andras förväntningar? Inte omöjligt. Stinson hade inte det behovet.
Jag är väl helt enkelt inte mogen nog än. Men det kanske kommer. Nån gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar