fredag 26 januari 2018

Rökförbud! Go Sverige!

Som jag har väntat! Från och med 2019 utvidgas rökförbudet. Det kommer vara olagligt att röka på uteserveringar, busshållplatser, tågperronger, lekplatser och idrottsplatser.

"varför ska allt i sverige va så fucking piss deprimerande goodie two shoes tallriksmodellen snömodd fitt äckel tråkigt" (tommieX @ twitter)

Ja du, din lilla illitterata stackare. För att rökning inte gynnar någon?

Ärligt talat, personer som snusar stör mig inte nämnvärt. Att snusa skadar bara den som gör det, jag påverkas inte av det mer än att jag tycker det ser ofräscht ut. Men med rökning är det ju så finurligt att det finns så kallad passiv rökning, eller som det heter på engelska "second hand smoking". Så om du står och puffar bredvid mig, och om jag tvingas andas in röken, då utsätts jag för passiv rökning. Även att detta inte är alls lika skadligt som att faktiskt röka själv, så påverkar det ändå min hälsa. Så du som röker skadar inte bara dig själv, utan också andra. Fiffigt va?

Det finns inget positivt med att röka. Men... Nej. Jo men... Nej. Faktiskt så... Nej.

De enda som gynnas av rökning är tobaksindustrin. En oerhört stor industri som är byggd på att skada människors hälsa. Låter väl mysigt.
Jag har hört sägas att "samhället mobbar rökare". Nej, det är inte fråga om mobbning. Men även alla som röker vet ju om att det är skadligt, både för dem själva och för andra. Att dra åt tyglarna gällande rökförbud är helt enkelt för att skydda människors hälsa. Att vi talar om för er att ni borde sluta röka, att det är farligt, att ni inte får röka på vissa platser... det är inte för att tracka er, men ni har ju trots allt valt att syssla med detta skadliga, tycker ni då att det känns rimligt att ni skadar andra som inte valt att göra det?

Hade rökning bara skadat er själva, då hade jag inte brytt mig. Puffa på för glatta livet. Men nu är det inte så, människor i er omgivning påverkas också, och då får det helt enkelt finnas vissa gränser. En person som gillar hardcore BDSM skulle aldrig gå runt med en liten ridpiska och snärta till folk på stan - och om hen gjorde det skulle hen få sluta med det ganska omgående. Så varför ska du som gillar att röka ha rätt att tvinga andra att andas in din ovana?

Bäst vore det om alla kunde sluta röka.
Men jag kan inte...
Skitsnack. Klart du kan. Det handlar om vilja. Jag har en god vän som är 60 år. Hon började röka när hon gick på mellanstadiet. I perioder har hon både rökt och snusat. När hon fyllde 50 bestämde hon sig för att sluta röka. Hon har varit rökfri (och snusfri!) sen dess! Hennes beroende var djupt rotat, men hon gav sig fan på att hon skulle sluta, och hon lyckades. Visst, det var ett jäkla smällande i skåpsluckor och dörrar, och kastande och skrikande... men alla i hennes omgivning visste om vad hon gick igenom. Det var bara att låta henne hållas och ducka när hon slängde saker omkring sig.

Det går att sluta! Man måste bara bestämma sig. Det är säkert skitjobbigt, men det går, bara man verkligen vill.

Som vanligt tar det ju lite tid mellan tanke och handling, och det är ett helt år kvar tills det nya rökförbudet börjar gälla, men man får vara glad för det lilla. Det är inte på något vis så att jag tycker illa om alla människor som röker, jag har flera goda vänner som röker, och jag tycker mycket om dem, som personer. Det är deras ovanor jag inte gillar, om inte annat så för att det är något som skadar dem, och jag är rädd om mina vänner.

Regeringen har satt som mål att Sverige ska vara rökfritt år 2025. Hjälp till lite nu!


måndag 8 januari 2018

Fröken Hugossons årskrönika, år 2017

Ja, jag vet att 2018 redan har börjat, och att jag egentligen skulle ha skrivit denna medan det fortfarande var 2017. Men en konstnär kan inte skapa under press, så gnäll inte.

Alltså, det börjar kännas repetitivt eftersom jag sa så om 2016, och förmodligen har sagt det förr, men jag tänker göra det igen, med hopp om att slippa den frasen nästa år: jävla skitår! 

Nej, det här året har inte heller varit nåt vidare. Det har varit för mycket negativt. Jag började året med ett fullständigt sammanbrott i januari. Bra start! Det fortsatte med en kortlivad period hos en psykolog som var tänkt att hjälpa mig, men tröttnade på mig efter tre gånger och slutade boka in tider (jag skojar inte, han tyckte jag var svår att hjälpa, och sen ville han inte boka in fler möten). 

Under årets gång har jag dessutom fått släppa taget om flera mycket omtyckta kollegor (jag är jätteglad för er skull, men fan, jag saknar er!), och inom loppet av en dryg månad fått ta farväl av två vänner som valt att lämna livet. 

Så vad gör jag nu? 

Hur går man vidare från något sånt här? Varje gång jag tyckte att jag kommit på banan igen, blev jag nedslagen på nytt, och fick börja om att klättra. 

Jag kan inte påstå att jag har några nyårslöften, och jag har inga speciellt utstakade mål... men jag har - åtminstone i skrivande stund - kommit fram till följande:
2018 måste bli ett rensningens år!

Utöver det mer basala som att rensa ut onödiga prylar och såna saker, måste jag rensa mitt liv och min själ. Vad är värt att hålla fast vid? Vad är värt att försöka få tag om? 

Det låter som att jag ska göra storslagna förändringar, men det är just det jag inte ska. Detta handlar snarare om små saker som måste åtgärdas. På samma sätt som jag inte tänker rensa ut mitt soffbord av bara farten, kommer jag heller (förmodligen) inte göra några radikala saker som att ge mig ut på en halvår lång resa. Nej, det är detaljer som måste tänkas över. Vardagen. 

När jag gick i 6an hade jag en lärare som på ett enkelt men briljant sätt ville poängtera vikten i en stadig grund (i det här fallet i ämnet franska men...). Hon bad oss lägga en bok på bordet. Sen lägga en bok ovanpå den boken. Sen ta undan den understa boken utan att den övre faller. Slutsats? Omöjligt. 

Så det jag ska få ordning på först och främst är det vardagliga, grunden. Vad är det för vits med att ge sig ut på en lång resa, om man sen kommer hem till samma sak, samma problem? Kanske kan det dölja några bekymmer, men grunden ligger kvar.

Flum flum flum. Så vad innebär det i praktiken? Time will tell! Om det så bara är att ta en dagstur till Kalmar och gå på länsmuseet, eller boka in en massagetid när jag känner att det behövs, istället för att knipa om plånboken och snåla... kort sagt: göra saker jag känner för, och mår bra av. Jag är tyvärr ganska bra på att prioritera bort mig själv. I min strävan efter stabil ekonomi och någorlunda ordning, hamnar jag själv i kläm. Inte bra.

Sen finns det en sak som psykologen sa, som var bra (det enda positiva han gjorde för mig): jag är enormt understimulerad. På samma sätt som jag hela tiden fick extrauppgifter i skolan för att jag "behövde nåt o bita i" behöver jag nog något i vardagen att bita i. Kanske är därför jag sitter och nördar ner i långa artiklar på wikipedia och illvet.se.

Så nu ska jag försöka jobba på detta! Rensa livet på onödigheter och tyngder, och berika med sånt jag mår bra av.

2018. Rensningens år. Låter väl bra?