Berätta om din barndom, Gunilla Persson

Gunilla Persson. Jag tror att alla kan vara överens om att några hästar är på rymmen ur det stallet. Det är några halta stackare kvar som står och tuggar tvivelaktig havre, ungefär. Hon är ju en i princip outtömlig källa på allehanda dumheter, och sen hon blev introducerad i svenska hollywoodfruar har hon blivit enormt exponerad i media. Och oftast inte i en vidare positiv bemärkelse.

Jag kan ju visserligen undra varför man går med på att vara med i ett program som svenska hollywoodfruar från första början. Ja, förutom det mest uppenbara svaret; pengar och uppmärksamhet. Men de allra flesta som ger sig in i såna här realityserier blir ju ganska förlöjligade, och för det mesta är det en väldigt flyktig form av berömmelse. Innan Gunilla var det Anna Anka som var i dumheternas centrum, men nu har hon legat rätt lågt på sista tiden. Visst, alla vet vem den skräniga skånska kärringen var, men det är ingen som riktigt bryr sig längre. Programmet om hollywoodfuarna hade premiär 2009, och Anka var med under första säsongen. Det är alltså 7 år sen, och hon var berömd i kanske ett år till efter det möjligtvis. Hon fick alltså max 2 år i rampljuset - som en karaktär vi älskade att hata. Så det är väl ungefär vad en realityshow erbjuder.

Men i regeln innebär ett sånt här åtagande en väldigt stor risk att bli objekt för väldigt mycket negativ uppmärksamhet, och ibland rentav hat. Så varför gör man det? Om man nu har ett "perfekt liv" med en jäkla massa pengar och ett liv i lyx, varför känner man då ett behov av att göra en sån här grej?

När barn håller på med en massa hyss och skit, då brukar man ju se över barnets situation i hemmet. För ofta är det ju så att när ett barn försummas, då börjar det bråka, för att få uppmärksamhet. Det är såklart negativ uppmärksamhet i form av skäll och straff, men det är bättre än att inte få någon uppmärksamhet alls. Barnet gör sig sedd för något negativt, för alternativet är att förbli osedd, och det är ännu värre.

Gunilla Persson, blev du försummad som barn? Alltså jag vet inte, jag vill inte nödvändigtvis påstå att dina föräldrar gav fan i dig. Det kanske inte alls är deras fel, du kanske blev dum i huvudet i alla fall. Men fundera på det. Varför känner du ett behov av att säga att en drink i ansiktet var ett mordförsök? Folk har åkt in på psyk för mindre korkade saker än så. En drink i ansiktet hade kunnat ge dig svidande ögon, och kanske till och med något litet utslag om du har enormt känslig hud. Värre blir det inte, en drink innehåller i regel sprit och det är antiseptiskt. Det hade svidit, men du hade blivit ren. Möjligtvis om det hade varit en cosmopolitan och du hade varit dödligt allergisk mot tranbär, kanske hade du då kunnat få större komplikationer. Men förmodligen inte ens då, för du fick det ju på huden och inte i ditt matsmältningssystem.

Jag kan givetvis inte med säkerhet uttala mig. Jag vet inte, jag känner inte Gunilla. Men när en person säger saker som "Det var ett mordförsök" (om att få drinken i ansiktet), "Det är Gud som gör att du kräks", blir panikslagen och tror att hon ska dö när hennes bil stannar, påstår att hon har stjärnglans...

Kan det inte vara dags för en utredning då? Sätt lite elektroder på hennes huvud, ta lite prover och ställ personliga frågor om hennes uppväxt. Kanske hittar man ingenting. Bokstavligen. Kanske kommer resultaten på löpsedeln lyda "Läkare förbryllas: Hon bara är sån". Men kanske, bara kanske, kunde man få en liten inblick i denna mentalt defekta människas psyke, och få en förklaring. På samma sätt som när ett barn som är dålig på att stava får diagnosen "dyslexi". Det blir liksom... aaaah, ja men då är det ju inte så konstigt! Och ingen kommer någonsin störa sig på barnets tillkortakommande på svensk-lektionerna - det finns en anledning.

Gunilla Persson, du är inte rolig längre. Sök hjälp, vi börjar tröttna.

Yoga för mig

Flum-varning!

Yoga är sjukt inne nu. Alla köper yoga-mattor, dricker grönt te, pratar om positiva och negativa energier och huruvida man kan lägga fötterna bakom huvudet. Det kan inte jag.

Men jag kan känna att det har blivit nån liten fnurra på den här tråden. Yogar alla för att det verkligen är något som känns rätt för dem? Vet alla på fullt allvar vad de sysslar med? Och är alla äkta yoga-människor såna där härliga positiva hallelujah-personligheter?

Jag ska inte komma och påstå att jag har svaret på den verkliga innebörden av yoga. Men det kanske är just det som är grejen. Att ingen har svar på det. För ett par år sen jobbade jag en kort period på Öland, och där pågick en yoga-festival under ett par dagar i juni. En kväll satt jag nere vid havet. Jag hade satt mig i sanden med benen i kors och bara tittade ut över havet och lyssnade till vågornas brus. I ögonvrån såg jag att en man närmade sig och kom och satte sig bredvid mig. Jag kände igen honom, han deltog i festivalen. Och han sa till mig "Vet du att det är yoga, det du gör just nu?"

Han menade att yoga var helt enkelt "livsbejakande". Jag vet inte om det kan anses som rätt definition heller, men det var först då som jag ens började fundera över yoga. Jag är inte vig. Jag kan inte sitta i massa krångliga positioner. För att vara helt hundra procent ärlig... så förstår jag inte ens vitsen med att sitta på alla dessa olika sätt. Det sägs ju finnas olika anledningar och fördelar med varje position, fast jag vet inte om jag riktigt köper det. Till exempel: "fisken" ska hjälpa vid mensvärk och trötthet. Jag vet inte om jag tror på det.

Så vad är då yoga för mig? O nu kommer flummet.

Yoga för mig är avslappning. Att sträcka ut kroppen, liksom rätta till den lite. Har man suttit lite krökt större delen av dagen hjälper en stretchande yoga till med att räta till ryggen och liksom låta kroppen andas. Yogan för mig är också väldigt meditativ. Det absolut bästa som finns är när man riktigt hittar rätt, till den punkt då man nästan "försvinner". Och nu kommer det väldigt flummiga:

Om jag verkligen hamnar i rätt tillstånd... så är det som att hela min hjärna blir luddig. Jag kan tänka saker som inte har med yogan att göra, jag kan tänka allt möjligt - men tankarna är liksom suddiga. Tänk dig att du dyker ner under vatten, och någon ovanför ytan pratar med dig. Du både ser och hör personen, men du kan inte urskilja det så bra och både ljud och ljus är lite suddiga. Så blir det för mig om jag når den perfekta punkten.

Samtidigt som mina tankar är sådär suddiga kan jag liksom känna att min kropp rör sig på impuls. Om jag släpper kontrollen över min kropp och bara låter den vara, så är det som att jag kan börja röra mig utan att jag egentligen gör så mycket själv. Inga stora rörelser, vanligast är att jag liksom vaggar lite åt sidorna, och ibland lite diagonalt. Som om jag inte helt styrde kroppen själv. Och det känns inte på något vis onaturligt eller ansträngt.

Det är sjukt flummigt, och jag kan inte förklara varför det blir så. Men det är en skön känsla, även om jag inte alltid kommer dit när jag yogar.

Så jag tror att yoga är något väldigt individuellt. Och jag tror heller inte att det passar alla. Det finns ingen universell quick-fix som funkar för alla människor. Yoga är säkert bra för många, men jag tror inte nödvändigtvis att det gäller alla. Och för mig handlar det inte om krångliga poser eller grönt te. Och jag är definitivt inte sådär hallelujah-härlig som en del är. För mig är yoga meditativt, avslappnande och ett sätt för kroppen att få sträcka på sig ordentligt.

Men testa för all del! Men stirra dig inte blind på den där posen där du ska stå på armbågarna och ha benen i kors uppe i luften, och drick inte grönt te om du inte gillar det. Hitta en stil som passar dig - sen om du vill kalla det yoga eller inte, det är helt valfritt. Yoga är personligt, inget regelverk!