Berätta om din barndom, Gunilla Persson

Gunilla Persson. Jag tror att alla kan vara överens om att några hästar är på rymmen ur det stallet. Det är några halta stackare kvar som står och tuggar tvivelaktig havre, ungefär. Hon är ju en i princip outtömlig källa på allehanda dumheter, och sen hon blev introducerad i svenska hollywoodfruar har hon blivit enormt exponerad i media. Och oftast inte i en vidare positiv bemärkelse.

Jag kan ju visserligen undra varför man går med på att vara med i ett program som svenska hollywoodfruar från första början. Ja, förutom det mest uppenbara svaret; pengar och uppmärksamhet. Men de allra flesta som ger sig in i såna här realityserier blir ju ganska förlöjligade, och för det mesta är det en väldigt flyktig form av berömmelse. Innan Gunilla var det Anna Anka som var i dumheternas centrum, men nu har hon legat rätt lågt på sista tiden. Visst, alla vet vem den skräniga skånska kärringen var, men det är ingen som riktigt bryr sig längre. Programmet om hollywoodfuarna hade premiär 2009, och Anka var med under första säsongen. Det är alltså 7 år sen, och hon var berömd i kanske ett år till efter det möjligtvis. Hon fick alltså max 2 år i rampljuset - som en karaktär vi älskade att hata. Så det är väl ungefär vad en realityshow erbjuder.

Men i regeln innebär ett sånt här åtagande en väldigt stor risk att bli objekt för väldigt mycket negativ uppmärksamhet, och ibland rentav hat. Så varför gör man det? Om man nu har ett "perfekt liv" med en jäkla massa pengar och ett liv i lyx, varför känner man då ett behov av att göra en sån här grej?

När barn håller på med en massa hyss och skit, då brukar man ju se över barnets situation i hemmet. För ofta är det ju så att när ett barn försummas, då börjar det bråka, för att få uppmärksamhet. Det är såklart negativ uppmärksamhet i form av skäll och straff, men det är bättre än att inte få någon uppmärksamhet alls. Barnet gör sig sedd för något negativt, för alternativet är att förbli osedd, och det är ännu värre.

Gunilla Persson, blev du försummad som barn? Alltså jag vet inte, jag vill inte nödvändigtvis påstå att dina föräldrar gav fan i dig. Det kanske inte alls är deras fel, du kanske blev dum i huvudet i alla fall. Men fundera på det. Varför känner du ett behov av att säga att en drink i ansiktet var ett mordförsök? Folk har åkt in på psyk för mindre korkade saker än så. En drink i ansiktet hade kunnat ge dig svidande ögon, och kanske till och med något litet utslag om du har enormt känslig hud. Värre blir det inte, en drink innehåller i regel sprit och det är antiseptiskt. Det hade svidit, men du hade blivit ren. Möjligtvis om det hade varit en cosmopolitan och du hade varit dödligt allergisk mot tranbär, kanske hade du då kunnat få större komplikationer. Men förmodligen inte ens då, för du fick det ju på huden och inte i ditt matsmältningssystem.

Jag kan givetvis inte med säkerhet uttala mig. Jag vet inte, jag känner inte Gunilla. Men när en person säger saker som "Det var ett mordförsök" (om att få drinken i ansiktet), "Det är Gud som gör att du kräks", blir panikslagen och tror att hon ska dö när hennes bil stannar, påstår att hon har stjärnglans...

Kan det inte vara dags för en utredning då? Sätt lite elektroder på hennes huvud, ta lite prover och ställ personliga frågor om hennes uppväxt. Kanske hittar man ingenting. Bokstavligen. Kanske kommer resultaten på löpsedeln lyda "Läkare förbryllas: Hon bara är sån". Men kanske, bara kanske, kunde man få en liten inblick i denna mentalt defekta människas psyke, och få en förklaring. På samma sätt som när ett barn som är dålig på att stava får diagnosen "dyslexi". Det blir liksom... aaaah, ja men då är det ju inte så konstigt! Och ingen kommer någonsin störa sig på barnets tillkortakommande på svensk-lektionerna - det finns en anledning.

Gunilla Persson, du är inte rolig längre. Sök hjälp, vi börjar tröttna.