Yoga för mig

Flum-varning!

Yoga är sjukt inne nu. Alla köper yoga-mattor, dricker grönt te, pratar om positiva och negativa energier och huruvida man kan lägga fötterna bakom huvudet. Det kan inte jag.

Men jag kan känna att det har blivit nån liten fnurra på den här tråden. Yogar alla för att det verkligen är något som känns rätt för dem? Vet alla på fullt allvar vad de sysslar med? Och är alla äkta yoga-människor såna där härliga positiva hallelujah-personligheter?

Jag ska inte komma och påstå att jag har svaret på den verkliga innebörden av yoga. Men det kanske är just det som är grejen. Att ingen har svar på det. För ett par år sen jobbade jag en kort period på Öland, och där pågick en yoga-festival under ett par dagar i juni. En kväll satt jag nere vid havet. Jag hade satt mig i sanden med benen i kors och bara tittade ut över havet och lyssnade till vågornas brus. I ögonvrån såg jag att en man närmade sig och kom och satte sig bredvid mig. Jag kände igen honom, han deltog i festivalen. Och han sa till mig "Vet du att det är yoga, det du gör just nu?"

Han menade att yoga var helt enkelt "livsbejakande". Jag vet inte om det kan anses som rätt definition heller, men det var först då som jag ens började fundera över yoga. Jag är inte vig. Jag kan inte sitta i massa krångliga positioner. För att vara helt hundra procent ärlig... så förstår jag inte ens vitsen med att sitta på alla dessa olika sätt. Det sägs ju finnas olika anledningar och fördelar med varje position, fast jag vet inte om jag riktigt köper det. Till exempel: "fisken" ska hjälpa vid mensvärk och trötthet. Jag vet inte om jag tror på det.

Så vad är då yoga för mig? O nu kommer flummet.

Yoga för mig är avslappning. Att sträcka ut kroppen, liksom rätta till den lite. Har man suttit lite krökt större delen av dagen hjälper en stretchande yoga till med att räta till ryggen och liksom låta kroppen andas. Yogan för mig är också väldigt meditativ. Det absolut bästa som finns är när man riktigt hittar rätt, till den punkt då man nästan "försvinner". Och nu kommer det väldigt flummiga:

Om jag verkligen hamnar i rätt tillstånd... så är det som att hela min hjärna blir luddig. Jag kan tänka saker som inte har med yogan att göra, jag kan tänka allt möjligt - men tankarna är liksom suddiga. Tänk dig att du dyker ner under vatten, och någon ovanför ytan pratar med dig. Du både ser och hör personen, men du kan inte urskilja det så bra och både ljud och ljus är lite suddiga. Så blir det för mig om jag når den perfekta punkten.

Samtidigt som mina tankar är sådär suddiga kan jag liksom känna att min kropp rör sig på impuls. Om jag släpper kontrollen över min kropp och bara låter den vara, så är det som att jag kan börja röra mig utan att jag egentligen gör så mycket själv. Inga stora rörelser, vanligast är att jag liksom vaggar lite åt sidorna, och ibland lite diagonalt. Som om jag inte helt styrde kroppen själv. Och det känns inte på något vis onaturligt eller ansträngt.

Det är sjukt flummigt, och jag kan inte förklara varför det blir så. Men det är en skön känsla, även om jag inte alltid kommer dit när jag yogar.

Så jag tror att yoga är något väldigt individuellt. Och jag tror heller inte att det passar alla. Det finns ingen universell quick-fix som funkar för alla människor. Yoga är säkert bra för många, men jag tror inte nödvändigtvis att det gäller alla. Och för mig handlar det inte om krångliga poser eller grönt te. Och jag är definitivt inte sådär hallelujah-härlig som en del är. För mig är yoga meditativt, avslappnande och ett sätt för kroppen att få sträcka på sig ordentligt.

Men testa för all del! Men stirra dig inte blind på den där posen där du ska stå på armbågarna och ha benen i kors uppe i luften, och drick inte grönt te om du inte gillar det. Hitta en stil som passar dig - sen om du vill kalla det yoga eller inte, det är helt valfritt. Yoga är personligt, inget regelverk!