Staten ska inte ha mina julklappar

Häromkvällen började jag och ett par stamgäster på restaurangen prata om dricks, och huruvida den skulle beskattas. Så nu kommer den argsinta kvinnan igång!

Hej mamma staten. Vet du vad dricks är för något? Jo, det är en gåva som en serviceperson får för att gästen eller kunden uppskattar bemötande, behandling och/eller utförandet av arbetet. Om en gäst som jag har serverat lämnar mig 100 kr i dricks så beror det på att vederbörande är jättenöjd med hur jag har tagit hand om denne. Det är alltså högst personligt. Varför ska då DU, Staten, få en del av detta? Jag såg dig inte här under hela kvällen. Du har inte serverat ett vin som passade utmärkt till laxen. Du har inte hållit vattenkaraffen välfylld. Du har inte svarat på alla frågor rörande maten. Du har inte sett till att allergikern fått bästa möjliga alternativ.

Det är precis samma sak som att vi skulle ge staten en del av våra julklappar. Det är gåvor det handlar om. Vi får ju betalt ändå så det handlar inte om svartjobb. Gästen/kunden betalar för sig och vi har vår lön. Dricksen är en gåva, och precis som julklappar ska inte gåvor beskattas!

Inte bara är det jävligt sniket emot oss som jobbar, utan även väldigt fult emot dem som ger dricksen. Jag har fler än en gång fått frågan av gäster; "Men om jag ger dig dricks nu, är det verkligen du som får den då?". Gästen som lämnar mig 100-lappen vill ju ge den just till mig (och mina kollegor). Hela vitsen med dricks försvinner ju om vi plötsligt ska behöva ge en del av det till staten.

Jag förstår idén med skattat arbete. Det är ju trots allt så vi finansierar våra sjukhus, skolor, etc. Men vi skattar ju redan på vår lön, så vi gör vårt! Dessutom så beror det ju alldeles på vart man jobbar, hur stor dricksen är. Man kan inte jämföra Stockholm och Vimmerby! I storstäder förekommer en helt annan krogkultur, och där kanske var och en går hem med en tusenlapp per kväll. I en mindre stad är det inte samma sak. Såhär års handlar det oftast om en 100-lapp - och då är det en bra kväll! Vanliga kvällar snackar vi några kronor per person (eftersom vi fördelar dricksen på alla som jobbar - vi är ett lag).

Dricks är en del av krogkulturen, och det har förekommit så länge krogar har existerat. Börja inte rota i det! Om jag går upp till statsministern och ger honom 100 kr för att jag tycker att han gör ett så bra jobb (PFT, jo säkert...) så tror jag knappast att han skulle ha lust att gå och lägga en del av det i statskassan. I helsike heller, han skulle stoppa den direkt i egen ficka - och det är det som är idén! Det är så det ska vara! Gästerna som ger oss dricks gör det för att de tycker att vi förtjänar en bonus för att vi utfört vårt arbete så väldigt bra, och den ska gå direkt till oss som jobbar! Vill staten vara med på detta så kan ju ministrarna själva komma och bära tallrikar.

Så, mamma staten, håll tassarna borta från mina gåvor!

Narcissism

Ett intressant ämne!

Såg precis på min favoritkanal på youtube (Good Mythical Morning: https://www.youtube.com/channel/UC4PooiX37Pld1T8J5SYT-SQ)
och det var visst ett av de något äldre avsnitten som jag hade missat. Ämnet för den dagen var just narcissism.

Det finns ett test man kan göra för att ta reda på om man har narcissistiska tendenser, och de länkade till testet, så jag blev nyfiken. När testet var avklarat fick man dels en total "poäng" och sen en liten fördjupning i olika kategorier. Testet är på engelska, men om det inte är ett problem, så prova - och var helt ärlig, du behöver ju inte visa resultatet för någon: http://psychcentral.com/quizzes/narcissistic.htm

Urklipp ur "Eco and Narcissus" av J.W. Waterhouse

Jag tror att de flesta i min generation skulle få ganska höga poäng. Precis som grabbarna tar upp i GMM så fick ju vi växa upp med mentaliteten att vi skulle lära oss att tycka om oss själva. Dessutom är dagens samhälle väldigt ytligt. Utseendefixering, exploatering... vi tar flera selfies för att hitta rätt vinkel, vilken sida vi ser bäst ut ifrån, vi vrider och vänder, vi använder effekter i instagram. Allt för att vi vill se så bra ut som möjligt. Så bara där har vi tendenser som visar på den störning som riktig narcissism faktiskt är.

Visserligen så tror jag att de allra flesta inte inser detta. Och tyvärr tror jag att många som tar testet säkert plötsligt blir lite självrättfärdiga och tummar lite på sanningen. Bara det måste ju göra det hela ännu värre! För inte bara är du självgod, du vill också gärna tro själv att du inte är det, utan att du är blygsam och sätter andra människor i första rummet. Så paradoxalt nog måste det ju vara mindre narcissistiskt att erkänna att man nog är narcissistisk, än att låtsas att man inte är det. Då har du ju åtminstone en större självkännedom, och den äkta sortens ödmjukhet som innebär att man kan stå för att man har brister, och inte försöka försköna sanningen.

Jag gjorde ju som sagt testet, och nu kanske nån är lite nyfiken på hur det gick för mig? Jag har inte kvar poängen för jag var uppenbarligen lite för snabb med att stänga ner sidan. Dock tänker jag inte ljuga på något vis: jag fick rätt höga poäng. Men jag gjorde också en liten sammanfattning av den där fördjupningen.

Fördjupningen visade inom vilka områden man hade mest "problem". Det var bland annat maktbehov, exploatering, utnyttjande av andra, osv. Rent teoretiskt kan man alltså få jättehöga poäng på maktbehov, men nästan ingenting på exploatering. Jag läste igenom lite, funderade en stund, och såg ett litet mönster.

Jag är enligt testet ganska självcentrerad. Jag har inga som helst problem med att sätta mig själv i centrum - men jag begär inte att andra ska göra det. Jag fick nämligen rätt höga poäng på allt som endast rörde mig, men inom området utnyttjande av andra fick jag låga poäng. Skulle kunna översättas ungefär till att jag är självcentrerad - men jag har inget jättestort bekräftelsebehov; ex jag gillar att få komplimanger, men jag fiskar inte efter dem särskilt mycket.

MEN! Det man ska komma ihåg är ju också att detta är ett test på internet - alltså bör det tas med en ganska rejäl nypa salt. För jag må vara fåfäng, men jag har aldrig sett mig själv som självupptagen. Jag vill här åberopa en vän som jag pratade med om just detta. Jag påpekade själv att jag nog pratade lite för mycket ibland, varpå han försvarade mig med att "Ja men du kan ju ändå lyssna också" och menade således att även om jag var pratig och högljudd så var jag aldrig okänslig och egotrippad.

Så jag kan faktiskt stå för att vara lite fåfäng och självgod ibland. Så länge man inte tappar intresset för andra människor, så är det helt okej att spegla sig i skyltfönster och ta en selfie då och då.

Puss!

Disney-karaktärer jag älskar!

Jag är Disney-nörd. Alla mina nära vänner vet det, och ni som inte visste det: grattis! Visserligen är jag övertygad om att alla älskar Disney på nåt plan, men inte alla vågar erkänna det. Jag har inga såna problem.

Disney har ju gjort eeenooormt många tecknade/animerade filmer genom åren. Vissa har fäst sig mer än andra. Likadant är det med karaktärerna. Men det är inte alltid man är så analytisk. Nu tänker jag vara det! Jag tänker prata om karaktärer - både huvud- och biroller - som jag tycker är intressanta! (Jag älskar Askungen men hon är ju faktiskt inte så spännande som karaktär...)

(Eudora)

1. Tianas mamma

Ni vet, från Princess and the Frog/Prinsessan och grodan? Så varför gillar jag henne? Jo, för att hon ser ut som en äldre dam - vilket hon är. Disney-mammor (de få gånger de finns med i filmen) ser oftast ut som 19-åringar. News flash, disney! 19-åringar kan vara mammor, men inte till en tonåring! Kolla på exempelvis Rapunzels mamma. Hon ser mer ut som Rapunzels storasyster på sin höjd! Tiana's mamma - Eudora - har lite grånat hår och små rynkor under ögonen, och till och med en liten "hudflärp" under hakan. Visst, hon är fortfarande väldigt slät, men hon ser helt klart mycket äldre ut än andra disney-mammor.

2. Lilo och Nani 

Jag älskar Lilo! Här har Disney skapat ett verkligt problem-barn! Hon är knäpp, hon är våldsam, hon är en udda outsider, hon är rentav bisarr! Men hon har också riktiga och djupa känslor. Det är en så otroligt intressant karaktär! Hon slår sina klasskamrater, utför sen nån form av voodoo med skedar och en pickles-burk, hon dyrkar Elvis... Men man kan ju verkligen förstå att hon har lite traumatiska grejer att leva med. När en flicka i den åldern förlorar sina föräldrar är det ju inte konstigt att det rör till sig i huvudet. Hon är ju gammal nog att förstå vad döden innebär, men inte gammal nog för den livserfarenhet det krävs för att kunna hantera en sån sak. 

Storasyrran Nani är också en jävla bra karaktär! Hon är inte på något sätt ond eller elak, utan bara under en enorm press då hon plötsligt ska agera förmyndare och "mamma" åt sin lillasyster - när hon själv fortfarande är, vadå, 19-20 år? Det är helt nytt territorium för henne! Hon är van att kunna bråka med sin syster på det sätt som systrar gör och inget mer med det, men plötsligt ska hon ta ansvar för och uppfostra sin lillasyster. This is heavy stuff! 

Så inte bara är karaktärerna riktigt bra för sig själva, utan relationen och samspelet mellan dem är så perfekt dysfunktionellt! Svårt, känsligt, krångligt... och det är ju exakt så livet är!

3. Frollo

Ja, jag vet att han är en skurk, men det är en jäkla bra karaktär! Okej, så här har vi en domare som således tycker att han har rätt att göra lite som han vill - men samtidigt har han en riktig gudsfruktan. Här har vi ju ett praktexempel på religiösa hycklerier! Han torterar folk, han dödar folk (inte i filmen, men ja, we all know it), och allt detta rättfärdigar han med att säga att han gör det i guds namn enligt hans vilja. Han är utvald, högre än "vanliga dödliga", och enligt honom själv är det han som gör rätt. 

Problemet är att han är enormt sexuellt attraherad av zigenerskan Esmeralda. Det sägs aldrig, och man märkte väl inte av det som barn, men i vuxen ålder ser man det klart och tydligt! Mot slutet av filmen säger han (inte ordagrant) att hon slipper brännas på bål - om hon typ gifter sig med honom (eller ja... 17 vet om han ville ha henne till fru, eller bara som en liten sex-leksak, perversa fanskap...) Och när hon säger nej genom att spotta honom i ansiktet, så blir han förbannad, kallar henne onda häxa och tänder på! 

Det som gör Frollo intressant är att trots att han är riktigt jävla ondskefull så är han ju ändå medveten om att han inte är riktigt högst i rang - för då han är på väg att dränka Quasimodo i brunnen och prästen stoppar honom och drar in Gud i det hela... då blir han nervös! Han är rakt igenom ond, men nånstans djupt inom sig så tycks han ju ändå veta att hans älskade gud kanske inte skulle sympatisera med allt han gör. Dessutom blir han ju väldigt besvärad av sina känslor för Esmeralda. I hans värld är såna känslor syndiga - och framför allt när objektet för hans förälskelse är zigenare! Så han genomgår ju ganska ordentliga känslomässiga kval. Ond som fan, men intressant! 

4. Gaston

Ännu en bad guy! Men en till intressant sådan!

Okej, jag ska börja med att klargöra detta: Gaston är inte ond. Han är jävligt arrogant, självgod, självisk och divig... men han är inte ond. Nej, han är bara väldigt van vid att alltid få precis som han vill! Han är dyrkad av alla andra, så när hans förälskelse avvisar honom fullständigt, då blir han lite mind-fuckad. Och det går såpass långt att han börjar ta till extrema metoder för att få tjejen - Belle - att ändra sig. Han börjar med utpressning - hennes far slipper mentalsjukhuset om hon går med på att gifta sig med honom. När inte heller det funkar så ger han sig iväg för att mörda den som hon tycker bättre om. Och det roliga (?) är ju att när de är där uppe på taket och fightas så säger han till odjuret "Trodde du verkligen att hon ville ha dig när hon har nån som mig?". Alltså tror han ändå i sin egna lilla värld att Belle typ lider av en tillfällig sinnesförvirring men egentligen vill ha honom. 

Ärligt talat, Gaston hade säkert inte gett sig iväg för att mörda nån om Belle hade gått med på att gifta sig med honom. För han är som sagt inte ond - bara självisk och bortskämd. Och en sak till som är väldigt intressant i historien: hur porträtteras odjuret innan han blev odjur? Jo, självisk och bortskämd! Så förmodligen hade historien kunnat vara bakvänd! Jag menar, odjuret var ju beredd att låsa in Belle och låta henne svälta bara för att hon inte vill äta middag med honom. How is that different? Jag ogillar Gaston lika mycket som alla andra, han är vidrig, men han skiljer sig en del från andra disney-skurkar!

5. Robert Parr/Mr Incredible

Okej, filmen "The Incredibles" var bara sådär. Den är helt okej men ingen gigantisk hit. Däremot så är Robert Parr en ganska intressant karaktär.

Jo, här händer något som disney inte har gjort förut: ålderskris! Robert Parr är en pensionerad superhjälte som drömmer sig tillbaka till sin storhets dagar - såpass mycket att han försummar sin familj. Han är rentav självupptagen, och det kommer av att han tycker att livet är skittråkigt. Sånt här händer mer eller mindre alla! 40-årskriser är enormt vanligt, och Robert - eller Bob som han också kallas - genomgår det precis som vilken medelålders man som helst. Så när han en dag får ett erbjudande att göra hjältejobb vid sidan av så blir han plötsligt en ny människa, och han får det som alla drömmer om i det läget: en andra chans att återuppleva sin ungdom! 

Jag gillar disneyfilmer som kan kopplas lite till hur verkliga livet faktiskt funkar! Bob och hans fru - som också är en pensionerad superhjälte - bråkar och tjafsar, de har en grå vardag, det är trötta på sitt triviala svenssonliv, det blir osäkra på varandra... som riktiga par gör! Frugan är tyvärr inte riktigt lika intressant. Hon är den ansvarsfulla mamman, och hon är väl bra på det. Men Bob genomgår den verkliga krisen, och han gör lite dumheter och ränner ute om nätterna för att försöka fånga upp små spillror av sin forna glanstid. Det är ett känslomässigt tumult som många kan känna igen sig i.

Nu är jag klar!

Jag älskar massvis av disneykaraktärer, men nu har jag varit lite mer analytisk, och då har vi funnit karaktärer med lite mer djup än den vanliga "damsel in distress". 

Natti natt!

Män är grisar - en trött feminist ger upp

Jaha. Vad gör man?

Jag är trött. På män. Tankeverksamheten pågår bevisligen mest nere i byxorna på dom, och antagligen för att det inte finns sådär värst mycket i huvudet att jobba med. Under mina 22 år har jag träffat de flesta sorter, och varit med om all möjlig form av mental misshandel. Är det för att jag är naiv och godtrogen? Absolut inte! Under mina yngsta år var jag väl det, men det var ju alla. Näe, jag har snarare blivit lite tvär och kall under senare år, just för att skydda mig mot idioterna. MEEEEN inte hjälper det.

Och nu finns det säkert en bråkdel av er som tycker att jag är orättvis och drar alla över en kam... men vet ni vad, det är inte så konstigt! Jag är ständigt omringad av män som tänker med kuken, och eftersom det är i princip det enda jag någonsin har upplevt, så måste jag ju utgå ifrån att "Okej, det är väl såhär världen ser ut!"

Och nu tycker ni förmodligen att jag bara är tjurig och bitter. Fast i grund och botten är jag nog mest ledsen och trött. För vet ni vad, det är inte kul att ständigt bli objektifierad. När man inte kan prata med en person av det motsatta könet utan att lägga märke till att hans blick smyger sig neråt. När man inte kan umgås med en person av motsatta könet utan att notera hur de ger små inviter hela tiden. När allt ska handla om sex. Och jag själv, jag är bara objektet.

När jag var 18 år mötte jag en kille som en gång sa till mig "Ingen kommer någonsin ta dig på allvar så länge du ser ut som du gör". Jag blev givetvis förbannad då, men efter ett tag så började jag inse att han nog inte hade fel ändå. Jo visst händer det att man träffar nåt undantag, men det är enormt sällan så det liksom dränks i det vardagliga. Ta vara på de små ögonblicken, säger alla då. Men det går inte. Du kan leva på såna små ögonblick ett litet tag, men till slut blir det för avlägset.

Näe, jag har inget hopp på kärlek. Kärlek är bara ett patent som köpts upp av Disney. Kärleken är magisk - men precis som magi så existerar kärlek inte i verkliga livet.

Åtminstone inte för mig. För jag - liksom så många andra kvinnor - är bara ett objekt. Jag är dagligen omgiven av killar som pratar om vilka tjejer de vill ligga med, och varje gång jag pratar med en kille så kryper det fram en underliggande mening som bara handlar om att komma innanför mina kläder.

Och vet ni vad det absolut värsta är? Jo, det är att veta att man inte kan förändra nåt. Jag kan skriva tusen blogginlägg och tala om för killar hur jag INTE vill bli behandlad. Alla kvinnor i hela världen skulle kunna skriva/skrika/demonstrera för att slippa behandlas som leksaker. Men det kommer aldrig hjälpa. För hur mycket vissa än vill blunda för det, så är världen fortfarande väldigt mansdominerad. Vi kommer alltid vara kroppar. Jag kan inte ens förändra min närhet. För männen förstår inte. De tycker att vi överreagerar. Men det är för att detta är något de aldrig kommer begripa, lika lite som de begriper hur mensvärk känns.

Jag är trött på att vara en sak.