Män är grisar - en trött feminist ger upp

Jaha. Vad gör man?

Jag är trött. På män. Tankeverksamheten pågår bevisligen mest nere i byxorna på dom, och antagligen för att det inte finns sådär värst mycket i huvudet att jobba med. Under mina 22 år har jag träffat de flesta sorter, och varit med om all möjlig form av mental misshandel. Är det för att jag är naiv och godtrogen? Absolut inte! Under mina yngsta år var jag väl det, men det var ju alla. Näe, jag har snarare blivit lite tvär och kall under senare år, just för att skydda mig mot idioterna. MEEEEN inte hjälper det.

Och nu finns det säkert en bråkdel av er som tycker att jag är orättvis och drar alla över en kam... men vet ni vad, det är inte så konstigt! Jag är ständigt omringad av män som tänker med kuken, och eftersom det är i princip det enda jag någonsin har upplevt, så måste jag ju utgå ifrån att "Okej, det är väl såhär världen ser ut!"

Och nu tycker ni förmodligen att jag bara är tjurig och bitter. Fast i grund och botten är jag nog mest ledsen och trött. För vet ni vad, det är inte kul att ständigt bli objektifierad. När man inte kan prata med en person av det motsatta könet utan att lägga märke till att hans blick smyger sig neråt. När man inte kan umgås med en person av motsatta könet utan att notera hur de ger små inviter hela tiden. När allt ska handla om sex. Och jag själv, jag är bara objektet.

När jag var 18 år mötte jag en kille som en gång sa till mig "Ingen kommer någonsin ta dig på allvar så länge du ser ut som du gör". Jag blev givetvis förbannad då, men efter ett tag så började jag inse att han nog inte hade fel ändå. Jo visst händer det att man träffar nåt undantag, men det är enormt sällan så det liksom dränks i det vardagliga. Ta vara på de små ögonblicken, säger alla då. Men det går inte. Du kan leva på såna små ögonblick ett litet tag, men till slut blir det för avlägset.

Näe, jag har inget hopp på kärlek. Kärlek är bara ett patent som köpts upp av Disney. Kärleken är magisk - men precis som magi så existerar kärlek inte i verkliga livet.

Åtminstone inte för mig. För jag - liksom så många andra kvinnor - är bara ett objekt. Jag är dagligen omgiven av killar som pratar om vilka tjejer de vill ligga med, och varje gång jag pratar med en kille så kryper det fram en underliggande mening som bara handlar om att komma innanför mina kläder.

Och vet ni vad det absolut värsta är? Jo, det är att veta att man inte kan förändra nåt. Jag kan skriva tusen blogginlägg och tala om för killar hur jag INTE vill bli behandlad. Alla kvinnor i hela världen skulle kunna skriva/skrika/demonstrera för att slippa behandlas som leksaker. Men det kommer aldrig hjälpa. För hur mycket vissa än vill blunda för det, så är världen fortfarande väldigt mansdominerad. Vi kommer alltid vara kroppar. Jag kan inte ens förändra min närhet. För männen förstår inte. De tycker att vi överreagerar. Men det är för att detta är något de aldrig kommer begripa, lika lite som de begriper hur mensvärk känns.

Jag är trött på att vara en sak.