Skogsmullen fräser ifrån: sluta mesa!

Vimmerby Tidning skriver om bevattningsförbud och förbud mot att fylla pooler och dyl. Och så gnäller folk. Och då blir jag en smula pissed off.

Vad är det för jäkla fjanterier vi håller på med? Att vi har utvecklat en viss dekadens med åren, det är knappast nytt. Men när folk tjuter över att inte få fylla sin dyra pool... för fan, skärp er!

Här ska ni få lite nyttig info:

Vi bor i Sverige. Vi har gott om naturliga vattendrag. Nästan 100 000 sjöar som är större än 1 hektar (100x100 m). Plus en himla fin kust. Från Haparanda och sen hela vägen längs landets östra kant, ner runt södra, och upp längs västra, fram till Svinesund. Vi har en väldigt stor kustrand. Och i våra vatten finns inga människoätande rovdjur. Vi har världens bästa förutsättningar till att bada utomhus på sommaren.

Så varför skaffar folk pool? Jo, för att de är mesiga. "Vattnet är för kallt", eller "Men det vattnet är ju så smutsigt" eller "Men usch, det finns ju massa äckliga fiskar". Kom igen! En annan är uppvuxen i skogen, och där var det sjöar som gällde. Får jag välja så föredrar jag ju att bada på riktigt i ett hav eller en sjö. Det är ju liksom det som är grejen. Pooler finns året runt i badhus, och vattnet som folk tycker är "smutsigt" är tusen gånger naturligare än det som proppats med klor och andra kemiska medel för att få det... rent.

Hela världen lider av vattenbrist. Vi kommer också göra det i framtiden. Grundvattnet är lågt, och de förbud som uppkommer, gör det för att vi ska vara rädda om vårt vatten. Och så har folk mage att gnälla över att inte få fylla en dyr och onödig pool. Skäms! Och det som är allra värst är människor som lägger ner massa pengar på en tomt vid havet/sjön - och sen smäller upp en pool på tomten. Vad ska du då med sjötomt till? Vatten finns inte i all oändlighet, och vi som har så himla fin natur, vi måste vara rädda om den. Moder Jord är inte outtröttlig. Vi sabbar henne redan med vår moderna livsstil. Jag anser att vår planet har ett virus likt HIV. Det går inte att få bort, det är typ redan kört. Det enda vi kan göra är att bromsa upp förloppet och försöka ha det så bra vi kan.

Att bada i hav och sjö är underbart! Det är en frihetskänsla, och det är en himla fin kontakt med naturen. Ja det låter flummigt, men jag är en skogsmulle, och jag tycker om att vara det. Att ha växt upp så nära naturen är något jag är väldigt glad över att ha gjort. Slopa poolen. Lägg pengarna på en bosättning nära havet istället så har du en naturlig "pool" runt knuten. Bättre för miljön på alla sätt.

Sluta fjolla nu och hoppa i!

Varför jag inte gillar svenska filmer

Nu kommer återigen min analytiska sida fram!

Jag känner ganska många som inte är särskilt förtjusta i svensk film, så det är ganska vanligt. Men det är inte alltid man reflekterar så mycket över varför. Det är något som jag tänkte göra nu.

Vi börjar med min allra första och grundläggande tanke: verklighetsflykt.
Att se på film är ju ofta någon form av underhållning och verklighetsflykt, och något man gör för att koppla av, ha roligt en stund eller bara fokusera på något annat. Svensk film är faktiskt ganska dålig på detta. Givetvis finns det undantag; svenska filmer som bara är roliga. Men ofta är svensk filmindustri bra på att skapa verklighetsnära och ganska krassa filmer. Det är mycket gråa vyer, mycket svordomar, mycket rå och grov känsla... Det kommer helt enkelt lite för nära vår vardag. Nu menar jag inte att allas vardag är grå och mörk, men den stereotypiska bilden av vardag är ganska trist. Att fly undan verkligheten är mycket lättare att göra när man tar till något som är mer surrealistiskt. Inte nödvändigtvis fantasy eller sci-fi, men något som är tillräckligt långt från vår egen verklighet för att skapa distans. Det kan räcka med en riktigt cheesy kärlekshistoria som sällan eller aldrig händer i verkligheten. På så vis kommer vi ifrån vårt vanliga liv.

En annan tanke är att det blir för "närgånget" för oss.
Vi hanterar ju svordomar och grova scener i utländska filmer utan större problem, och jag tror att det är för att vi blir inte riktigt lika påverkade av detta. Vi reagerar sämre på svenskar som blir högljudda och/eller våldsamma, eftersom det kommer för nära oss och petar på våra känslor för mycket. Och det är ju egentligen ganska logiskt. En psykotisk mördare som pratar svenska är för en svensk mer skrämmande, eftersom vi kan identifiera det på ett annat sätt; det är något som potentiellt skulle kunna finnas i vår egen omgivning.

Och slutligen... vi är väl kanske lite bortskämda.
Vi bor i västvärlden och lider inte av nån censur (såvitt vi vet...) så vi tar del av alla Hollywoods skapelser. Och på så vis blir vi nog lite bortskämda. För även om vi svenskar kan göra bra filmer med lite coola effekter, så kommer vi inte i närheten Hollywood-filmer. Vi är så vana med att se amerikanska storfilmer med vräkiga CGI-effekter och enorma budgetar, så när vi sen ser en svensk film så blir vi... inte lika imponerade. Och det kanske är just därför svensk film ofta består i mycket känslosamma dramer, thrillers och en och annan gullig komedi; det kräver inte lika hög budget. Dessutom så innebär ju importen av filmer att vi egentligen inte behöver göra lika mycket. Vi vet ju redan att Hollywood kommer punga ut med nya filmer varje år. Jag vet inte om det påverkar så mycket, men det känns inte omöjligt att det kan vara en bidragande faktor.

Givetvis finns det inga regler utan undantag! Självklart finns det svenska filmer som jag också tycker är bra. "I rymden finns inga känslor" tyckte många var lite irriterande men jag tyckte den var gullig. Och "Hur många lingon..." blev ju en jättehit, och jag tyckte också den var mysig. Det är inga favoritfilmer, men de är absolut sevärda, och jag är glad att ha sett dem.

Sen finns det svenska filmer som många älskar, men som jag hatar... "Tomten är far till alla barnen"... Vidrig! Och jag är så fruktansvärt trött på alla dessa krystade uttjatade kriminalare... Beck var okej i början, men det gick överstyr för 15-20 filmer sen. Men så finns det ju några till, och de är lika trista allihop.

Näe, Sverige... filmskapande är inte en av våra talanger. Tur vi har jänkarna!

Livet är underbart - deep stuff

En film som ALLA borde ha sett minst en gång i sitt liv, är "It's a wonderful life" (livet är underbart, svensk titel). Det är en klassisk julfilm från 40-talet, men det är lätt en av de absolut bästa filmerna jag har sett! Jag ser den varje jul, och jag blir lika tårögd varje gång, och får den där fluffigt mysiga varma känslan i magen...

Jag ska försöka att inte avslöja för mycket, men för säkerhets skull säger jag SPOILER ALERT!

Filmen handlar om småstadsmannen George Bailey och hans liv. En julaftonskväll står han på en bro, på väg att ta livet av sig. Men så - genom div. händelser jag inte tänker avslöja - får han se hur världen hade sett ut om han aldrig hade fötts.

Förutom att filmen ger den där mysiga magkänslan så ger det en annan sak; perspektiv!

Mycket av filmen går ut på att du aldrig vet hur mycket du påverkar världen. Ditt liv kan tyckas fullkomligt meningslöst, men egentligen kanske du genom små oansenliga saker, har påverkat många människor på ett positivt sätt! Små saker som du kanske inte ens tänker på, men som kanske betydde mycket i det långa loppet.

När man tänker på det är det egentligen ganska sjukt, och det är ett alldeles ypperligt sätt att bli lite mind-fuckad om man är sugen på det. I många sci-fi-filmer säger de ju att tidsresor är livsfarliga, för det kan räcka med pyttesmå ändringar i dåtiden, för att kanske fullkomligt förändra framtiden. Nu existerar inte tidsresor, men tänk efter...

För tre år sen kanske du var på väg hem från jobbet. Kanske tog du inte din vanliga väg, utan tog en liten omväg bara för att du kände för lite extra frisk luft. Kanske mötte du en gammal dam med en hund som var så söt att du bara var tvungen att hälsa på hunden. Kanske gjorde detta att damen gick till din sida av vägen. Kanske gjorde detta att hon undvek att snubbla över den där grenen, som hon annars hade brutit höften av och kanske aldrig kunnat gå ordentligt igen. Men tack vare att du tog en omväg, så slapp hon det.

Ett leende till en ensam person, en hjälpande hand, en omväg hem från jobbet, servitrisen som bjöd på lite jordnötter till ölen... det är ganska svindlande att tänka på att man kanske har gjort enorma skillnader för andra människor, bara genom små handlingar baserade på vanlig magkänsla. Jag vet inte om jag egentligen tror på ödet, men å andra sidan kanske jag gör det, fast jag använder inte just det ordet. Jag tror inte att allt händer av en anledning, men jag tror att våra liv sammanflätas med andra mer än vi tror. Jag har inte kontakt med den som var min bästa vän på högstadiet, men när hen kom till mig för att söka tröst... kanske räddade jag ett liv. Kanske inte, men jag kommer aldrig få veta.

Så det filmen vill säga, och som jag vill säga med detta inlägg: tyck aldrig att ditt liv har varit meningslöst. Du kanske inte tror att du har gjort något storslaget, men det kanske du har. Även om du bara har räddat eller hjälpt någon enda person, så är det värt mycket, för den personen kanske levde vidare för att hjälpa en annan person.... vi har mer med varandra att göra än vi fattar.

Sen kan man tycka att livet känns piss, det är helt okej. Men man ska aldrig tänka att det inte har varit värt något. Det är som om du skulle hitta något som kanske är en diamant, men du är inte säker. Inte fan slänger du bort den; den kanske har oanade värden. Och även om den inte skulle ha det, så kan den vara vacker ändå. God natt! <3

Bashing on summer

Jag är en naturmänniska, och precis som de allra flesta naturmänniskor, tycker jag om alla årstider. Hösten med alla vackra färger och man börjar mysa in sig i lådan, vintern med den gnistrande kylan och julen som jag älskar så mycket, våren med magin över allt som vaknar till liv och det spritter i hela kroppen, och sommaren med gröna (ähhum.. bruna) ängar och blommor, bad i sjöar och hav... Alla har verkligen en särskild charm, och det finns egentligen ingen jag tycker mer om än någon annan.

That being said...

Om man måste välja något som är mindre fantastiskt, så är det faktiskt sommaren. Och DÄR blev jag stämplad som dum i huvudet för jag är svensk och därför tvungen att dyrka sommaren. Men... näe. Sommaren är verkligen underbar på många sätt, men det är faktiskt av sommaren jag har mest ont.

Jag är född i februari - under snöstorm, jag valde en väldigt läglig dag - så mina första dagar var under vinter. Vet inte om det har något med saken att göra, men jag har mycket lättare att hantera kyla än värme. Och i ärlighetens namn, det ÄR lättare att tackla. Är det kallt så är det liksom bara att klä på sig lite extra, eller lägga en extra filt i soffan. Done. Värmen är klurigare. Man kan klä av sig lite, men till slut kommer man till den punkt då det inte finns fler plagg att ta av sig, och hur mycket man än känner för det så kan man inte plocka av sig huden. Man kan bada/duscha i kallt vatten, men det är en kortsiktig lösning för vi är ju trots allt landlevande djur, så förr eller senare måste vi ur vattnet. Och vi kan sätta igång fläktar, men vi kan heller inte ha en fläkt vart vi än går (jo, såna där löjliga handfläktar men hur mycket nytta gör det egentligen?). 

Och sommaren är en så mycket stressigare period! Inte bara för mig som jobbar inom servicebranchen i en populär turistort, men för de allra flesta. Folk ska ha semester så det ska hittas sommarjobbare som är kompetenta, och sommarjobbarna är stressade för att de ska hitta ett sommarjobb och oftast vet de i bakhuvudet att i september blir man arbetslös igen. Och de som har semester... geez! De ska hinna med så mycket de bara kan på denna begränsade tiden, så de ränner runt så in i helsike för att hinna med badsemester med barnen, 58 grillkvällar - på en 25 dagars semester -, åka till div. tema- och nöjesparker i varsina ändar av landet, hälsa på svärmor, pyssla i trädgården - och samtidigt koppla av, samla ny kraft, ligga i hängmatta och läsa den där fantastiska boken som kollegan rekommenderat... 

Blir ju stressad bara jag tänker på det! Jag kommer ha en kort semester i sommar, men jag känner inte samma krav. Jag har inga barn, ingen trädgård, ingen svärmor, ingen grill... så jag tror att jag lyckas bättre med avkopplingen, lyckligtvis. Jag har typ två-tre saker som jag eventuellt tänkt göra på min semester, och jag vet redan att jag inte kommer hinna med alla, så vi får se helt enkelt. Sen kan det nog bli en kort semester i höst också, who knows.

Men åter till mina personliga problem. Jag ligger i skrivande stund i sängen med bordsfläkten på full effekt och persiennerna neddragna. Kl 15 börjar jag jobba. Så otaggad så det finns inte. Inte för att jag ogillar mitt jobb, men för att jag inte är så himla sugen på att dra på mig svarta byxor och skjorta, för att sen springa runt i en restaurang som inte har luftkonditionering. Då infinner sig en längtan till 8-9-tiden ikväll när luften ute har svalnat och man återigen kan fungera någorlunda normalt.

Jo, för det har faktiskt hänt att jag blivit tvungen att gå hem från jobbet för att jag blev sjuk av värmen. En gång förra sommaren. Började känna mig yr, såg lite suddigt, det liksom slog lock för öronen... jag provade att gå ner på personaltoan, sätta fötterna i duschen med kallt vatten, och ligga ner på den kalla klinkern. Jodå, det gick väl an när jag kunde ligga där, men så fort jag kom upp i restaurangen igen började huvudet åter snurra. Det slutade med att en kollega sa åt mig att gå hem, varpå jag cyklade hem, drog av mig alla kläder, satte igång fläkten och la mig i sängen och flåsade. Där låg jag resten av dagen. 

Jag tycker verkligen om sommaren, men varje år när hösten kommer blir det en stor lättnad. Det är som att hela naturen liksom tar en utmattad suck, och går ner i varv. Vi behöver ha den här lågsäsongen för att överhuvudtaget orka med den hyperaktiva period som sommaren är. 

Men det är fortfarande 3-4 månader kvar till hösten, och fram tills dess är det väl bara att försöka köra på så gott det går. Men bli inte förvånade om jag skulle råka tuppa av nån gång. Gör som Timon och Pumbaa gjorde med Simba, I'll be fine.