Nu kommer återigen min analytiska sida fram!Jag känner ganska många som inte är särskilt förtjusta i svensk film, så det är ganska vanligt. Men det är inte alltid man reflekterar så mycket över varför. Det är något som jag tänkte göra nu.
Vi börjar med min allra första och grundläggande tanke: verklighetsflykt.
Att se på film är ju ofta någon form av underhållning och verklighetsflykt, och något man gör för att koppla av, ha roligt en stund eller bara fokusera på något annat. Svensk film är faktiskt ganska dålig på detta. Givetvis finns det undantag; svenska filmer som bara är roliga. Men ofta är svensk filmindustri bra på att skapa verklighetsnära och ganska krassa filmer. Det är mycket gråa vyer, mycket svordomar, mycket rå och grov känsla... Det kommer helt enkelt lite för nära vår vardag. Nu menar jag inte att allas vardag är grå och mörk, men den stereotypiska bilden av vardag är ganska trist. Att fly undan verkligheten är mycket lättare att göra när man tar till något som är mer surrealistiskt. Inte nödvändigtvis fantasy eller sci-fi, men något som är tillräckligt långt från vår egen verklighet för att skapa distans. Det kan räcka med en riktigt cheesy kärlekshistoria som sällan eller aldrig händer i verkligheten. På så vis kommer vi ifrån vårt vanliga liv.
En annan tanke är att det blir för "närgånget" för oss.
Vi hanterar ju svordomar och grova scener i utländska filmer utan större problem, och jag tror att det är för att vi blir inte riktigt lika påverkade av detta. Vi reagerar sämre på svenskar som blir högljudda och/eller våldsamma, eftersom det kommer för nära oss och petar på våra känslor för mycket. Och det är ju egentligen ganska logiskt. En psykotisk mördare som pratar svenska är för en svensk mer skrämmande, eftersom vi kan identifiera det på ett annat sätt; det är något som potentiellt skulle kunna finnas i vår egen omgivning.
Och slutligen... vi är väl kanske lite bortskämda.
Vi bor i västvärlden och lider inte av nån censur (såvitt vi vet...) så vi tar del av alla Hollywoods skapelser. Och på så vis blir vi nog lite bortskämda. För även om vi svenskar kan göra bra filmer med lite coola effekter, så kommer vi inte i närheten Hollywood-filmer. Vi är så vana med att se amerikanska storfilmer med vräkiga CGI-effekter och enorma budgetar, så när vi sen ser en svensk film så blir vi... inte lika imponerade. Och det kanske är just därför svensk film ofta består i mycket känslosamma dramer, thrillers och en och annan gullig komedi; det kräver inte lika hög budget. Dessutom så innebär ju importen av filmer att vi egentligen inte behöver göra lika mycket. Vi vet ju redan att Hollywood kommer punga ut med nya filmer varje år. Jag vet inte om det påverkar så mycket, men det känns inte omöjligt att det kan vara en bidragande faktor.
Givetvis finns det inga regler utan undantag! Självklart finns det svenska filmer som jag också tycker är bra. "I rymden finns inga känslor" tyckte många var lite irriterande men jag tyckte den var gullig. Och "Hur många lingon..." blev ju en jättehit, och jag tyckte också den var mysig. Det är inga favoritfilmer, men de är absolut sevärda, och jag är glad att ha sett dem.
Sen finns det svenska filmer som många älskar, men som jag hatar... "Tomten är far till alla barnen"... Vidrig! Och jag är så fruktansvärt trött på alla dessa krystade uttjatade kriminalare... Beck var okej i början, men det gick överstyr för 15-20 filmer sen. Men så finns det ju några till, och de är lika trista allihop.
Näe, Sverige... filmskapande är inte en av våra talanger. Tur vi har jänkarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar