Go pride!

Nu är det pride-tider i Sverige. Jag är varken H, B, T eller Q, men ändå har hela pride-konceptet mitt fulla stöd!

Jag förstår inte ens varför folk ser det som ett problem att någon eller några är homosexuella. De påverkar ju inte precis någon annan än sig själva. Vad spelar det för roll om en kille pussar en kille istället för en tjej? 

På riktigt. Jag fattar inte problemet. Hade alla homosexuella varit typ som Jehovas vittnen och sprungit runt och försökt tränga sig på och försökt värva folk, då hade jag också stört mig på det. Eller om en tjej hade kommit och kört ner tungan i halsen på mig som ett sätt att uttrycka sin sexualitet, då hade jag stört mig på det. 

Men är det så? Näe.

Jag menar, det är ju ingen som försöker tvinga någon som inte är gay att vara det. Är du en kille, och inte vill ligga med killar... nehepp, gör inte det då. Och hur kan man störa sig på att två killar pussas på stan? Heterosexuella par får ju göra det, och det är knappast som att en puss eller ens en rejäl kyss är någon orgie direkt. 

Jag blir så irriterad på folk som smäller upp väderkvarnar! Den försöker inte attackera, sluta slå på den! Varför ska man ge sig på något som inte ens påverkar en själv? Det är fortfarande människor, inte nån form av mutanter. Det "värsta" en heterosexuell person kan tvingas stå ut med, är att en person av samma kön flörtar, alt. frågar om du är intresserad. Och är man då inte intresserad, då är det ju bara att helt enkelt tacka nej, och om man gärna vill, förklara att man är hetero. Då kommer personen i fråga respektera det och backa. Hen kommer inte att försöka tvinga dig.

Kärlek är väl en bra grej? Det kan inte vara så att vissa människor har mindre rätt till kärlek än andra. Det känns liksom ganska absurt att någon ska tala om för en grupp människor "ni får inte tycka om varandra". Fattar ni hur fånigt det låter? Plötsligt fick de mänskliga rättigheterna undantag! Och det är inte ens undantag som gäller personer som beter sig illa eller misshandlar andra. Det är undantag som gäller helt vanliga människor som bara råkar föredra ett kön istället för ett annat. Vad är skillnaden på en heterosexuell person mot en homosexuell person? Det är ju bara sex det handlar om. Ledsen om jag sabbar nån bubbla här men... ni vet det som två killar gör med varandra? Det gör en tjej och en kille också. Och det som två tjejer gör med varandra? Japp, det gör heterosexuella par också.

Och oavsett vilket, så behöver man ju inte delta i andras sexliv. Och då har vi ju genast ignorerat den enda minimala skillnaden. 

Ännu roligare är det ju när personer som påstår sig vara liberala gnäller över HBTQ. Öh... hallå? Om du är liberal är du väl för individualitet och personlig valfrihet. Men det kanske finns undantag där också? Om en konservativ kristdemokrat gnäller - fine, det kunde man ju vänta sig av någon som plockar sina regler och ideal ur världens äldsta sagobok. Men hur funkar det om en påstådd liberal säger att han inte gillar en kille bara för att han identifierar sig som tjej? En annan sak som också är ganska intressant är personer som tycker att homosexualitet, det är helt okej, men transsexualitet, det är häxkonster (såna människor som förmodligen rynkat på näsan varje gång jag använt ordet hen). Ännu en sånt där roligt litet "undantag".

Kan vi inte komma överens om att vad folk gör i sovrummet är deras egen ensak och inget vi andra behöver lägga oss i? Om alla kunde göra det, så hade homofobi inte varit ett så stort problem.

Är du en tjej som vill pussa en tjej? Är du en kille som vill pussa en kille? Är du rent biologiskt en man, men vill identifiera som kvinna? GO AHEAD! YOU HAVE MY SUPPORT!

Åsikter uppkörda i näsan

Ärlighet är bra. Riktigt bra. Ställer någon en fråga så ska du ge ett ärligt svar, och man ska kunna ha åsikter och kunna uttrycka dem utan att någon ska bli sur eller klanka ner på dig.

Men så finns det också något som heter "plump". Det är inte bara ett kortspel, det är ett adjektiv. Om man är plump så är man lite taktlös och ofinkänslig. Det är inte bra.

Självklart ska man vara ärlig om någon ber om din åsikt, men jag ser ingen anledning att köra upp sina åsikter i näsan på folk. Om man tycker och tänker något om en person, så måste man ju faktiskt inte yttra sig om inte personen i fråga ber om en synpunkt. Det kan bli ganska dumt. Säg att du tycker att en kollega är klädd på ett opassande sätt på sin fritid, då finns det ju ingen som helst mening att tala om det. För det första så bryr hen sig säkert inte ändå, för det andra så skulle det ju till och med kunna bli så att du sårar, och för det tredje är ju din åsikt i ämnet ganska så irrelevant. Hur en kollega ser ut på sin fritid är ju egentligen verkligen inte din ensak.

Sen är det klart man tycker. Jag kan också se folk på stan och tänka "hur 17 ser hen ut??" men det är ju en tanke som jag kan hålla för mig själv. Jag kan också bli ganska stött om någon börjar yttra sig om mig - till mig - helt utan vidare. Liksom, okej, jag respekterar din öppenhet, men varför talar du om detta för mig? Är det något jag verkligen har problem med så vet jag ju förmodligen redan om det, och sen kan det ju också vara saker som är högst subjektiva. Vi tycker ju olika, och det du irriterar dig på hos mig, kanske är en sak som jag inte tycker är ett problem. Ja, beroende på vad det är förstås. Hade jag varit överdrivet burdus och skrikit åt folk till höger och vänster, då är det ju något som kanske bör tas upp. Men om det är en sak som ex. min envishet som folk stör sig på - då är det ju egentligen inte värt att ta upp, för envishet behöver ju inte vara negativt, det beror ju på personliga åsikter.

Om jag ber dig om en åsikt om ex. en tröja jag har köpt, och du då är ärlig och säger att du inte gillar den, då har jag ju bett dig om åsikten och har ingen rätt att reagera negativt. Om du däremot helt plötsligt bara påpekar att du inte gillar min tröja... då har du gått från "ärlig" till "plump".

Så innan du yttrar dig om något så tänk en extra gång. Är detta något du behöver säga? Är det en synpunkt någon har bett om? Finns det en ordentlig mening med att säga det? Ja? Okej, bra. Nej? Okej, då behöver du ju inte uttala dig.

Som det gamla talesättet: Har du inget vettigt att säga, så säg ingenting.

Pokémon Go är genialiskt

Okej, för er som har missat det:

Pokémon Go är en ny mobilapp, ett spel, som går ut på att fånga pokémons. Spelet fungerar på så vis att du har en karta i appen som täcker i princip hela världen (I guess?) och vart du än går kan det finnas en pokémon. Om du hittar en så fightas du med den på plats via kartan och - antar jag - via kameran, du ser alltså såklart inte figuren framför dig i verkligheten, men i telefonen ser det ut som att den står precis där du tittar. När du har fightats klart fångar du den lille filuren i en s.k. pokéball, och lägger den till din samling.

Finns det någon som inte vet vad Pokémon är? Well, från början en tecknad serie från Japan, en Anime, som handlar om att världen är full av olika Pokémons - vilket är namnet på dessa små "monster", ordet pokémon är en sammanslagning av "pocket monster". Vidare handlar det mest om en specifik grabb som har som mål att bli den ultimata pokémonmästaren, dvs. fånga och träna alla olika arter av pokémon.

Nog med bakgrund. Åter till rubriken.

Detta är genialiskt! 

Jag vet inte om jag egentligen tycker att detta låter särskilt nyttigt. Enligt Wikipedia menar skaparna förstås att det ska vara jättebra, för det ska aktivera folk och hjälpa dem interagera med personer och miljöer. Men alla människor är inte rationella och vettiga, vilket leder oss till problemen. Jag citerar från wiki...

"Pokémon Go har krediterats med att förbättra den psykiska och fysiska hälsan hos spelare som lider av depression och social ångest. Enligt Kashmira Gander på The Independent gör spelet det enkelt för personer som har social ångest att interagera med människor med olika bakgrunder. Enligt Dr. John Grohol, grundare av Psych Central, främjar spelet motion och skapar en "stark förstärkning för människor att gå ut och bli mer aktiva". Han berättar vidare att social interaktion och underhållning snarare än motion, är en nyckelfaktor till spelets framgång."

Okej, that's all good...

"Appen har lett till mindre fallskador hos användare, liksom väpnade rån. Appen har också kritiserats för att använda platser såsom begravningsplatser och minnesmärken som områden för att fånga Pokémon, däribland minnesplatsen för koncentrationslägret Auschwitz. Spelandet har också kritiserats för att skapa ouppmärksammade trafikanter med trafikolyckor som följd."

Yep, där har vi problemen. Ganska uppenbara, kan man tycka.

Så varför är det så genialiskt? Jo.

Min generation är den som växte upp med Pokémon. Jag minns hur vi - framför allt grabbarna - lekte med detta fenomen. Man köpte och bytte/spelade om samlarkort med varandra, man lekte att man var i den världen, ALLT handlade om den här serien. Men på den tiden hade tekniken inte gått lika långt fram, så det vi gjorde var ungefär allt vi faktiskt kunde göra. Sen växte vi upp och hypen bleknade. Barn idag är förmodligen bekanta med pokémon, men jag tror inte de har samma relation till det som min generation har. 

Nu, några år senare, har tekniken gått en del framåt, och gjort Pokémon Go möjligt. Detta är i princip så nära verklighet vi kan komma. Plötsligt finns dessa figurer i vår värld, typ, och vi kan stöta på en pokémon precis vart som helst - precis som i den fiktiva världen vi älskade som barn. Det är inte 10-åringar som blir exalterade över detta spel, det är vi som är 20+. 

Detta är ett otroligt smart sätt att återuppliva en trend som dog ut en smula när vi växte upp. Och de lär tjäna en jäkla hacka på det. Jag skulle nästan säga att detta låter som något ett ondskefullt geni skulle kunna komma på. Det bygger på vår barndoms drömmar, och det är enormt känslomässigt laddat, så det var ganska givet att det skulle bli en stor hit. Och just för att det är "vuxna" människor som attraheras av spelet, slipper grundarna tänka på att föräldrar ska klaga, att föräldrar ska begränsa vinsten genom att inte låta barn köpa till eventuella tillbehör i spelet... största inkomstkällan är ändå myndiga människor som själva ansvarar för sina handlingar. 

This is evil! But genious! 

Ge grundaren ett jävla nobelpris, för hen har lyckats med något otroligt: att få 20+are att återgå till sin inre 10-åring. 

Saker jag funderar på just nu

Ja, detta lär förmodligen bli ett av mina mindre intressanta inlägg, men det är ap-länge sen jag skrev nåt här så detta får duga. Se det som att jag skriver en massa onödigheter bara för att hålla skriv-fingrarna i form. För jag är ju faktiskt duktig på att skriva - fråga mina gamla svensk-lärare.

Men ja, för er som känner för lite onödigt småprat och en liten inblick i mitt huvud... enjoy! Här är några saker jag funderar på just nu.

1. Hamstra saker som kommer vara omoderna i höst

Sen jag var mycket yngre har jag ÄLSKAT off-shoulder. Det värsta är att under större delen av min uppväxt var det inte modernt, och såldes därför inte, så jag hade typ inget sånt. Jag minns till och med att jag ibland drog ner toppar som var typ båt-ringade över axlarna i ett försök att liksom "töja ut" dem så de skulle visa axlarna. Funkade inget vidare... förbaskade stretch. 

Men nu har det ju exploderat den här sommaren! Det är off-shoulder överallt och I FREAKIN' LOVE IT! Ja, jag är ju storbystad, så jag är så illa tvungen att ha en BH under, så ibland kommer det sticka upp ett par bh-band, men vet ni vad, det stör inte mig särskilt mycket. Så länge inte tröjan är svart och bh-banden rosa (pft, som om jag skulle äga en rosa bh....) är det helt okej för mig. 

Men! Mode är flyktigt, och jag inser ju att till hösten kommer det säkert vara svårare att få tag i off-shoulder igen. Såååå det återstår bara en sak: hamstra! Jag kommer alltid gilla den här grejen, eller åtminstone så länge jag har ett fint axelparti (enda gången det lönar sig att vara en smula bredaxlad!!), och jag skiter högaktningsfullt i att jag kommer bära något som är "so last season". Shut up and take my money!

2. Köpa nytt piano

Mja, inte så mycket nåt jag funderar på, utan snarare något jag har bestämt mig för att göra. Det piano jag har nu köpte jag för en dryg tusenlapp. Jag ville så väldigt gärna ha ett, men ekonomin var lite stram, och ni som pysslar med musik vet att utrustning och instrument är allt annat än gratis. MEN nu har jag ju lyckats bygga upp ett litet lager, så jag har bestämt mig för att köpa ett nytt och något bättre piano. Jag håller mig till budget - hela kalaset får gå på MAX 10 000. Jag kommer givetvis att kolla blocket också (smålänningen, ni vet) men hittar jag inget där så kommer jag inte sitta och vänta på att nåt ska dyka upp. Fördelen med att köpa ett nytt är ju också att det ingår en viss garanti. Får dock vänta tills det blir en tripp uppåt Linköping nästa gång. Med bil. Jag kånkar inte runt på ett piano på tåget.

 3. Ja jag börjar längta till höst igen

ms.josefine @ instagram

Alla som känner mig väl vet att nånstans vid den här tiden på året börjar jag smått längta till sensommar och höst. En egenskap jag delar med min mor. Dels har jag ju så svårt för värme så jag är inte riktigt den typiska svenska sommardyrkaren, dels tycker jag att hösten är väldigt fin och mysig. Skördetider, mysiga mössor, dansa runt i alla vackra löv, baka kardemummadoftande kakor... det är helt underbart. Häromdagen satt jag och slökollade på mitt flöde på instagram, och fastnade vid en särskild del av det...

Lysande röda nypon, färgglada löv, pyssel, kastanjer... ja jag vet, jag är som ett barn, men är inte det en bra grej? Nördigt kanske, men försök inte låtsas som att ni inte är sugna på att smaka kardemummaskorpor, syltad lök och kaneldoftande äppelpaj! 

Och förresten. Hur mycket ni än vill förneka det... det är på väg! Har ni märkt att gräshopporna har börjat spela? Sommaren är nu i sin absoluta höjd. Vi befinner oss i mitten på juli, halva sommaren har gått. Nu är det nedförsbacke mot hösten.

4. Semester

Oh jesus fucking christ, jag ska ha semester i år. 10 dagar, mellan 22-31 juli. Men nu inser jag problemet med semester. Don't get me wrong, även om min semester blir obetald så vill jag ha den, utan tvekan. Men jag förstår att folk stressar. Jag tror vi blir lite förblindade av längre sammanhängande ledighet. Redan börjar folk slita lite i mig. Min semester som var oplanerad är plötsligt typ full. Men faktum är att jag ju faktiskt inte jobbar 24/7 resten av året. Jag kommer ju ha fler lediga dagar. Någon ville att vi skulle dricka vin på altanen, någon ville umgås och gå på bio, någon ville ta en foto-utflykt... detta är relativt små saker. Gå på bio behöver man bara en kväll till, likaså dricka vin på altanen. Men när vi får semester så känns det på något sätt som att ALLT ska hinnas med under dessa dagar. Nu har ju jag ganska kort semester, eftersom jag valde att bara ta ut några dagar och spara några av mina berättigade semesterdagar till eventuella äventyr i höst. 

Men min poäng är att vi nog stressar för att vi får för oss att vi måste göra allt på semestern, även om flera saker förmodligen är sånt man kan göra andra dagar. Så nu ska jag försöka åtgärda detta genom att tänka på att vissa saker faktiskt kan göras vilken ledig dag som helst. Ett hett tips till alla. 

Okej, that's all folks. Jag tror att jag redan har varit långrandig nog med detta inlägg, (här tänkte jag dra ett zebra-skämt, men insåg att det var för kasst så vi stryker det) så jag avslutar nu. Ska dricka upp min celsius och se om jag kanske kan få åtminstone nånting vettigt gjort innan jobbet.

Puss!