Spöken som letar fram läppstift

För ca ett år sen köpte jag ett läppstift på Kicks. Jag älskade det. Totalt utanför min comfort-zone, men när jag hade haft det på mig en stund blev jag kär! Läppstiftet med den fantastiska, varma kastanjebruna färgen som passade utmärkt med min hårfärg och min ögonfärg, hade ett lätt skimmer och hade den perfekta konsistensen.

Jag tappade bort det.

Och det har varit borta såpass länge att jag tänkte "Fuck it, jag köper ett nytt!".

Det tillverkas inte längre.

Jag har letat överallt. Varenda butik som säljer smink, inkl. internet. I got squat! Det finns inte. Så jag insåg att det enda som återstod var att finkamma lägenheten - det måste finnas här nånstans.

Men det var inget jag tänkte göra ikväll, så jag satte mig och började montera ner mitt gamla piano för att göra plats för det nya. Gick först ner i källarförrådet för att göra plats för det, sen gick jag upp och hämtade pianot och gick ner med det i källaren. Har precis ställt ner pianot på högkant, lutar det emot bokhyllan som står där nere - som bland annat har en vit telia-kartong stående på ett av sina hyllplan.

Mitt läppstift ligger på den vita kartongen.

Alltså... va? Hur...? När...? Varf...?

Okej. Säg att det låg där hela tiden.
Hur kommer det sig att jag inte såg det när jag var nere första gången? Hur kommer det sig att jag inte såg det när jag var nere och hämtade bäddmadrassen till bäddsoffan häromveckan när mamma var här? Hur kommer det sig att jag inte har sett det på hela sommaren när jag har varit nere titt som tätt och letat skor? Och hur i helsike kommer det sig att mitt läppstift är i mitt källarförråd? 

Hade jag hittat det vart som helst i lägenheten - fine! Hylsan är rund, det kan ha rullat runt hur mycket som helst. Men varför skulle jag ta med mig mitt läppstift ner i mitt källarförråd? 

Detta är något jag inte kan förklara. Seriöst, jag har ingen aning! Visst är jag medveten om att jag är lite vimsig, men det finns ingen som helst anledning till att jag skulle ha tagit med mig nån form av smink ner i källaren. 

Så...?

Sverige, Världen, älskade vän

Såg precis ett videoklipp där några människor med olika ursprung fick göra DNA-test och få reda på sitt egentliga ursprung (ex en man som trodde han härstammade från Kuba visade sig ha mer ursprung i Europa), och således komma fram till slutsatsen "Hur kan vi ha så mycket främlingsfientlighet?"

Stolthet över sitt ursprung. Vad innebär det egentligen? För mig är det inget negativt. Stoltheten i sitt ursprung behöver ju faktiskt inte betyda att man har något emot andra.

Jag är - såvitt jag vet - helsvensk. Min pappa är född och uppvuxen i Jönköping och min mamma i trakterna runt Vimmerby. Jag tror att jag är stolt över att vara svensk, jag reflekterar inte så mycket över det. Jag gillar vår gamla ursvenska kultur, asatron, våra vackra med oerhört deprimerande folksagor och folkvisor, våra djupa skogar med alla sjöar... tycker verkligen om det. Men hade jag varit från Italien så hade jag förmodligen känt likadant om Italien.

Jag förstår inte varför folk tycker det är fel att vara stolta över sitt ursprung. Det kan man ju vara av flera skäl, men det betyder ju inte nödvändigtvis att man är nationalist. Jag gillar Sverige, men jag bjuder hemskt gärna in folk från andra kulturer.

För ett par år sen besökte jag en vän och vi diskuterade vad vi skulle göra om vi fick världsherravälde... min första grej var att ta bort allt som har med kärnkraft och kärnvapen att göra. Hans första grej var att ta bort alla landsgränser. Jag förstod hans resonemang men höll inte med.

Vet ni vad problemet med krig och konflikter är? Krig och konflikter. Att folk inte kan bete sig som vuxna människor. Landsgränserna är inte problemet. Jag tycker helt ärligt att det finns en ganska stor charm i alla olika länder, för det innebär olika kulturer som man kan ta del av. Åker du till Kina finner du en helt annan kultur än om du åker till Indien, och dessa länder ligger ändå i princip vägg i vägg. Jag älskar olika kulturer! Det är det som gör världen så färgstark. En gång när jag var liten fick jag och en kompis vara med när en tredje tjej hade grillfest med sin familj nere vid sjön. Minns inte vartifrån de var, men det var något arabiskt land, och det var så kul! Jag kan inte ha varit mer än 10-11 år, men jag minns det fortfarande! Vi blev inbjudna till allt, fick smaka på maten, och även om vi inte kunde prata så mycket med dem så stod vi där och log och skrattade.

Att vi var från olika länder var liksom ganska irrelevant. Det relevanta var att vi blev inbjudna till dem, och gästvänligheten oss emellan. Och kommer det en person från vilket land som helst, och vill se den svenska kulturen, då delar jag mer än gärna med mig. För ett par jular sen - när jag fortfarande gick på gymnasiet - var vi fyra tjejer som firade lite jul strax innan jullovet. Två utav dem var muslimer. De firade väl inte jul för julens skull, men de var med och åt pepparkakor och drack glögg, och vi hade jättemysigt.

Problemet är inte våra olika nationaliteter och ursprung. Problemet är den fientliga inställningen. Jag skulle säkert också kunna ta ett DNA-prov och kolla upp vart jag har mitt genetiska ursprung - fast det behövs inte. Det behövs inte, för jag har inte någon direkt fientlig inställning till någon annan folkgrupp. Och har man inte det, då är det ganska onödig info vart man egentligen härstammar från.

Så detta videoklipp kanske var en nyttig läxa för någon... för mig? Nja, det förändrar ingenting. Jag är stolt över Sverige och vår kultur, men jag är också fantastiskt glad över att Kina bevarar sin kultur, att Indien bevarar sin, att Tyskland, Brasilien, Belgien, Norge, Indonesien... att alla dessa länder har sina respektive kulturer, för det gör världen färgstark. Vi behöver inte ta bort några landsgränser. Vi behöver bara bjuda in folk, och behandla varandra som grannar i ett jävligt stort villaområde. Murar ska inte skilja oss. På sin höjd en liten häck eller ett staket med grindar.

Tjena Indien, här i Sverige dricker vi glögg och käkar kåldolmar. Vill ni smaka?

Grynets show

Ja, jag antar att jag tappade alla som är under 20 och över 30 nu, men jag ska förklara mig...

Grynets Show var ett tv-program, mest riktat till ungdomar och kanske framför allt unga tjejer, som sändes i SVT under 2001/2002. Karaktären "Grynet" var extremt over-the-top, älskade rosa, svart, glitter, fluff - allt som var lite "kitchigt", var enormt självsäker... och kanske en smula töntig såhär i efterhand, men då var hon THE SHIT! Hennes tv-program innehöll musikvideos som man kunde mejla in och önska, en del pyssel och lite typ "life-hacks". En del grejer var ju rätt sjuka, som när hon skulle göra en ljusslinga av barbie-huvuden, men andra grejer var.. säkert inspirerande för någon. Typ pyssel med kläder och sånt.

Jag upptäckte att hela säsong 1 fanns på svt's Öppet Arkiv (www.oppetarkiv.se) så jag satte mig och började kolla igenom alla avsnitt.

Grynet är grym! Ja, hon är enormt töntig, och jag spolade förbi alla hennes telefonsamtal med 14-åringar, och de flesta musikklippen... men annars! Hon är högljudd, och extrem, och all-over-the-place, och lite knäpp... men hon är verkligen en speciell karaktär. I andra säsongen kom hennes valspråk "Ta ingen skit". Den här rosa bruden är knäpp, men enormt peppande. Så hennes program kan vara en liten boost när man känner sig nere.

Och jag vet inte om jag är på nån liten personlig hight just nu (jag har länge misstänkt att jag är en smula bipolär), eller om det faktiskt är så att jag har blivit peppad av hennes enormt stora och högljudda personlighet. Anyhow så blev jag plötsligt på ganska bra humör, och bara det är ganska fantastiskt när det gäller sura bittra mig.

Så nu länkar jag Grynets Show här, och föreslår alla att ge det en chans. Hon är skittöntig, men rätt cool ändå, tycker jag iallafall.

Grynets Show @ Öppet Arkiv

Fotnot: Karaktären Grynet spelas av Elin Ek. Elin har fortsatt som bl a radiopratare, och är - efter vad jag har förstått - aktiv inom feministiska frågor, och har en liten lista med priser och andra utmärkelser på Wikipedia.

Pinsamma magar - problemen med IBS

Håll i hatten, nu ska vi prata gaser och andra tarm-produkter.

IBS. Vad är det?
Det står för irritable bowel syndrome och på svenska översätts det helt enkelt till känslig tarm. Så en s.k. IBS-mage kan översättas till "Känslig för allting-mage". För det är precis så det är. IBS håller sig inte till några regler, det finns ingen rim och reson. Ena dagen äter du en ostmacka och mår finfint, nästa dag äter du en likadan ostmacka och du blir sittande på toaletten hela förmiddagen.

Så vad innebär det då att leva med IBS? Ja, det innebär att din mage helt enkelt är i allmänhet jävligt bråkig. Det smittar inte, kan inte utvecklas till något allvarligt... och det finns heller inga botemedel. För detta är ett jäkligt diffust problem som inte kan mätas, riktigt. Jo visst märker man att man är lite gasig och får sitta på toa rätt mycket, men annars finns det inte en läkare i världen som kan hitta något större fel.

Så man får helt enkelt experimentera och pröva sig fram och försöka hitta vad ens mage inte gillar. Att min mage inte gillar laktos var ju en no-brainer, ganska enkel sak att prova, och krånglar magen så är det väl typ det första man provar; att byta till laktosfri mjölk. Tyvärr så räcker det ju oftast inte. Men det är heller inte varje dag man mår dåligt. Vissa dagar funkar magen fint, och vissa dagar inte alls.

Saker som jag har kommit på att min mage inte är alltför glad i är ganska vanliga grejer. Kaffe, alltför stark mat, alltför fet mat, för mycket kolhydrater... ja, och så laktos då.

Men så har ju jag ett problem till.

Jag tänker för mycket. Jag har en liten smula hypokondri - dvs. jag får för mig att jag har lite alla möjliga olika sjukdomar och besvär.

Och dessutom är jag en ganska orolig person. Jag grubblar mycket, oroar mig mycket, är ofta lite smånervös över allt möjligt... och detta gör också magen nervös. Så jag tror tyvärr att mina magproblem till stor del hänger ihop med det. Och tyvärr är en nervös läggning också ganska svår att bota. När jag känner oron komma smygande så försöker jag ta långa djupa andetag, tänka stillsamma tankar alt. försöka tömma huvudet på tankar helt... men det är en process. Värst blir det när jag på något sätt känner mig otrygg eller osäker. I såna fall tar det en liten stund innan jag kommer till ro igen. I lättare fall är det bara lite lätt oro och det släpper lite efter ett par ordentligt djupa andetag. Dålig sömn om nätterna bidrar gärna till oron.

Så min mage är min värsta fiende. Vissa dagar spenderar jag mycket tid på toaletten, och därför har jag alltid en flaska luftfräschare bredvid toaletten. Nån som känner igen sig?

14 saker du känner igen om din mage är din värsta fiende @ lajkat