Skrattretande underkläder

Detta är något som jag tror att nästan alla storbystade kvinnor har känt någon gång.

Köpa bh. Inte lätt när man har D och uppåt i kupstorlek. Det är ju trots allt ganska rejäla grejer som ska hållas uppe, det är tungt och - ledsen om jag spräcker killarnas bubblor nu - gravitationen gör ju sitt; det blir gärna lite hängigt ibland. 

Nu har jag ju upptäckt att jag gillar Cubus bh-ar, just för att de för ett tag sen breddade sitt storleksutbud. Även de fina i spets finns oftast i upp till F-kupa. KUDOS! Så man börjar bläddra bland galgarna för att hitta rätt storlek, och så tar man fram den, och här kommer reaktionen...

"WHAT?! Seriöst eller? Mina tuttar KAN inte vara såhär stora!" *

Plagget man håller i sina händer ser bara löjligt ut, framför allt för en tjej i 20-årsåldern som inte har haft några barn och således ammat, och har en 100 % äkta byst. Det händer varje gång! Och tydligen glömmer jag mellan gångerna, för jag lär mig aldrig riktigt hur stor byst jag har. 

Självklart har jag ju fått kommentarer av andra om den saken - allt från beundrande blickar från medsystrar till slemmiga tutt-kommentarer på krogen. Men jag har aldrig reagerat så mycket, jag tycker själv inte att det är något märkvärdigt. Kanske för att jag ser dem varje dag, and it's the only ones I've ever had. Men hur eller hur så blir det därför alltid samma sak när jag ska köpa ny bh. 

Men jag fick iallafall tag i den jag ville ha. Mjuk och skön vardagsbh som håller grejerna på plats, ingen extra vaddering, inga kliande spetsar... mmmmm. 

* Detta var för övrigt något jag sa högt i provrummet till mina väninnor, och en tjej som jobbade på cubus fick sig ett gott skratt åt mitt irriterade uttalande. 

Ett ganska viktigt inlägg

Psykisk ohälsa.

Jag satt precis och läste på www.aldrigensam.com. Jag har inte varit med om samma saker som den här killen, jag har aldrig stoppat i mig en näve tabletter, jag har aldrig blivit omhändertagen... men psykisk ohälsa? Jodå.

Japp, jag mår inte alltid jättebra. Tvärtom finns det perioder då jag mår rätt dåligt. Jag funderar aldrig aktivt på att ta livet av mig, inte längre. När jag var yngre gjorde jag det - försökte aldrig, men funderade mer aktivt på det - och jag tror att väldigt många tonåringar har gjort det. Fast det dummaste med det är att man - som Betnér sa; "inte har lidit tillräckligt". Det vill säga, i den lilla värld man lever i när man är 14-15 år så är kärleksproblem verkligen hela världen. Man har inte varit med om tillräckligt mycket för att veta att det bara är just typiska tonårsproblem.

En del av min ångest är knuten till min menscykel. Min pms är såpass svår att runt sista dagen innan jag får mens mår jag oftast så dåligt att det närmast liknar en svår depression. Det varar i regel max två dagar, oftast inte mer än en, och just för att jag förstår själv att det är hormoner som spökar, har jag lärt mig hantera det ganska bra. Jag försöker sova mycket, pratar inte med folk mer än nödvändigt, håller mig helst inne och ensam och kollar på film eller andra lättsamma sysslor som distraherar mig lite. Pms är ett helvete, men ändå ett förhållandevis lättacklat problem när man lär sig känna igen den.

Men det finns en del av min ångest som inte har med pms att göra. Det är det jag kallar den "riktiga ångesten". Den kommer i perioder, och det är inte alltid jag kan direkt sätta fingret på vad som triggar igång den. Plötsligt vaknar jag och mår skit. Inte mycket hjälper egentligen, bara i korta stunder.

Jag har aldrig sökt hjälp för det. Varför? För att än så länge har jag inte känt mig tillräckligt hotad av mina problem. Jag har fått förslaget att kolla om jag kanske är bipolär eller något liknande, men jag vet inte varför jag skulle ha nytta av den informationen. Jag har ingen lust att knapra piller resten av livet om jag inte absolut måste, och då kvittar det om jag är bipolär eller inte. Det är en psykisk sjukdom som inte kan botas, det är ångest som kommer utan att behöva ha någon direkt anledning. Har man svåra problem är det bra att det kan lindras, men hittills kan jag hantera mina problem ganska bra.

Så länge jag kan tackla min ångest utan hjälpmedel ser jag det som ett sätt att växa och bli starkare. Jag inbillar mig att för varje ångestperiod jag kan ta mig ur helskinnad, blir nästa period lite kortare, eller åtminstone lättare. Perioderna är inte regelbundna. De varierar i längd, och kommer inte alltid med jämna mellanrum.

De flesta i min närhet är mer eller mindre medvetna om detta. Mamma brukar reagera snabbt, hon påpekar till och med om jag inte har lagt upp någon facebookstatus på länge. Ibland märks det utåt att jag mår dåligt, men långt ifrån alltid.

Hur kan en ung människa ens tänka tanken på att ta livet av sig? Hen har ju hela livet framför sig!

Så brukar det låta. Men man tänker inte så. Vi pratade om det på jobbet för ett tag sen, och jag sa det till en kollega som inte förstod. När man sitter mitt i ångesten så tänker man inte logiskt. I det läget lever man genom sina känslor, och det logiska tänkandet kommer i andra hand. Man bryr sig inte ett skit om kommande år, man är rentav ganska blind för det. Man är förankrad i nuet, och i nuet mår man kasst. Hur man än vrider och vänder på det är livet inte värt att leva, man vrider och vänder inte ens så mycket. Och fraser som "du har hela livet framför dig" eller "livet blir vad man gör det till" hjälper inte ett skit. Tvärtom kan de till och med vara ganska provocerande. Det är ungefär som att slänga en vindruva till en människa som svälter. Vänligt tänkt, men totalt meningslöst.

Vi har ett problem till med psykisk ohälsa. Vården. Nu har jag visserligen inte haft någon kontakt med någon form av psykisk vård, men jag har fått uppfattningen att den är ganska bristfällig. Flera personer har berättat för mig att det vanligaste är att man får prata med någon i en timme, sen får man tabletter utskrivna, och sen är det inte mer med det. Detta är ännu en anledning till att jag aldrig sökt hjälp. Om jag mår dåligt vill jag ha hjälp att ta reda på varför jag mår dåligt. Gräva upp orsaken, hitta knuten, och lösa den. Det finns givetvis bra privata psykologer, men det är i regel väldigt dyrt. Sist jag hörde någon nämna en siffra var den siffran 600 kr för en timmes samtal. Och jag tror att de flesta som kämpar med psykisk ohälsa behöver mer än ett samtal för att lösa sina problem.

Jag hoppas att det inte är en stor grej att jag pratar om detta. För det är det inte för mig. Jag har inga större bekymmer med att prata om min ångest, jag försöker vara ganska öppen med det. Jag skyltar heller inte med det, men kommer det på tal, eller om någon frågar, då har jag inga svårigheter med att dela med mig. Jag försöker hålla min ångest så odramatisk som möjligt, just för att den ska bli ännu lite lättare att tackla. Lär man sig att se det som en del av livet, och som vilken sjukdom som helst som folk får ibland - typ influensa - blir det lättare att prata om det, och man kan få hjälp eller kanske rentav hindra det innan det slår ut.

Ångest och psykisk ohälsa blir allt vanligare, det är lika bra vi vänjer oss. Gör vi det så kanske vi också kan mota den i ett tidigare stadium. På samma sätt som Clara Henry vill få oss att prata öppet om mens, vill Charlie Eriksson få oss att prata öppet om ångest. Psykiskt ohälsa är ett allvarligt problem, så när jag säger att vi ska avdramatisera det menar jag inte att vi ska ta mindre seriöst på det. Jag menar att vi inte ska tabubelägga det, att vi inte ska se det som en stor grej att prata om, just för att det är ett så allvarligt problem. Det är ingen som har några problem med att prata om cancer. Det är ett tungt ämne, men det är ingen som ser det som "något man inte pratar om". Man ska prata om allvarliga problem, oavsett vad det är. Det är så vi lär oss om dem, lär oss hantera dem och lär oss acceptera att de finns, och att vi måste ta itu med dem.

Aldrig ensam!

Skogsmullens baskunskaper

Okej, så hela detta började med att jag har en vän i Göteborg som är fruktansvärt obildad när det gäller natur. Jag accepterar att en göteborgare inte vet vad en sidensvans är, men jag accepterar inte att han kallar fiskmåsar för "fågelmås".

Så tanken var att jag - på skoj - skulle skapa "studiematerial" åt honom, och nästa gång vi ses skulle han få ett prov. Men så insåg jag att det finns säkert fler som skulle behöva läsa på lite.

Här kommer alltså ett par baskunskaper om växter och djur i naturen som - enligt mig - tillhör allmänbildning. Några kanske är något överkurs, men ni får sålla själva. Enjoy your newfound knowledge!

Talgoxe

Fåglar

Talgoxe (parus major)

Liten och väldigt vanlig fågel som finns i hela Sverige. Syns vid de allra flesta fågelbord.

Blåmes

Blåmes (Cyanistes caeruleus)

Snarlik talgoxen, men något mindre och med blå partier. Finns i större delar av Sverige, utom i fjällen.

Bofink (hane)

Bofink (Fringilla coelebs)

Sveriges vanligaste fågel. Dess sång är ett typiskt sommarläte, tänk en varm junidag vid nån skogssjö. 

Koltrast (hane)

Koltrast (Turdus merula)

Omisskännlig med sin helsvarta kropp och klarorangea näbb, honan något brunare. Utnämnd till Sveriges nationalfågel, och omtyckt av många, framför allt för sin vackra sång. Ett av de bästa vårtecknen (även min favoritfågel). 

Domherre (hane)

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Rödbröstad skönhet som mest tittar fram när vintern kommer. Besöker gärna fågelbord. Honan är något brunare på bröstet. Typisk "julfågel". 

Gråsparv (hane)

Gråsparv (Passer domesticus)

Vanlig fågel, i både skog som stadsmiljö. Gör inte så värst mycket väsen av sig, endast lite diskret tjattrande. 

Kul anekdot... satt på en parkbänk i Kalmar en gång när jag väntade på ett tåg, och passade på att käka en macka från pressbyrån. En liten sparv kom och satte sig bredvid mig på bänken och gjorde anspråk på en smakbit. Jag bröt av en brödbit och sa diskret att han skulle få den, om han tog den själv, så jag höll brödbiten i fingrarna emot fågeln - som försiktigt hoppade fram till mig och tacksamt nöp åt sig brödet. Tackade artigt med en liten knyck på huvudet innan han flög iväg. 

Kråka

Kråka (Corvus cornix)

Här nämns den s.k. gråkråkan, den som vi oftast ser och oftast tänker på när vi pratar om kråkor. Ganska stor fågel med kraxande ljud. Mamma Mu's bästa vän.

Skata

Skata (Pica pica)

Förekommer i stort sett hela landet. Vanlig runt bebyggelse. Bygger stora röriga bon i höga träd, gett upphov till uttrycket "skatbo" om risiga hus. Ofta ansedd som en ganska taskig fågel som inte sällan ger sig på andra djur och retas.

Kaja

Kaja (Corvus monedula)

Har du varit i Vimmerby? Då har du sett kajor. Svarta kråkfåglar som flyger i stora flockar. Irriterande läte. 

Gräsand (Hane: grönt huvud)

Gräsand (Anas platyrhynchos)

Har du inte sett såna här så har du bott under en sten. Förekommer i hela Sverige utom i fjällen. Finns annars överallt där det finns vattendrag. Hona och hane väldigt olika till täckningen. 

Fiskmås

Fiskmås (Larus canus)

Väldigt vanlig fågel, välkänt läte. Finns över hela Sverige. 

Blommor

Maskros

Maskros/ogräsmaskros (Taraxacum sect. ruderalia)

I varenda gräsmatta, vid varenda trottoar, intill varenda husvägg, och i stora ängar! (Och sen Ikea avbildade den överblommade formen, i varenda tak i form av lampan "Maskros")
Maskrosen är också en gammal beprövad medicinalväxt, som verkar urindrivande och sägs kunna behandla ex. lever- och njurproblem.

Blåsippa

Blåsippa (Anemone hepatica)

Blåsippan ute i backarna står... vårblomma! Växer på torr skogsmark, mest i lövskogar och blandskogar. 

Vitsippor

Vitsippa (Anemone nemorosa)

Också denna en vårblomma, i regel något senare än blåsippan. Växer på lätt skuggig och fuktig mark. 

Hundkex

Hundkex (Anthriscus sylvestris)

Ganska högväxt med små vita blommor i större "grupper".
Växer i så gott som varenda dikeskant.

Smörblommor

Smörblomma (Ranunculus acris)

Mycket vanlig, växer gärna på ängar.

"Gult som solsken, gult som gull. Vi har hela ängen full, av smörblommor som står och nickar. Vårt sommargolv har gula prickar."

Prästkragar

Prästkrage (Leucanthemum vulgare)

Växer på hårda och torra ängar, och odlad mark, och en och annan dikeskant. Populär vid midsommar, men doftar inte speciellt gott. 

Lupiner i olika färger

Lupin

Lupiner är ett släkte, och det finns ganska många arter. Jag tror dock att det är blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) som är vanligast i Sverige. Också denna blomma är populär vid midsommar.

Tallskog

Träd

Tall (Pinus sylvestris)

Högt barrträd med lång kal stam. Kallas även fura. Barren är långa och sitter ihop två och två. Kottarna är små och runda.

Gran (Picea abies)

Barrträd som till skillnad från tallen har grenar och barr längs hela stammen. Barren är korta och sitter en och en längs hela kvisten, kottarna mer långsmala än tallens. Finns flera olika sorter.

Björkar

Björk 

Björksläktet innefattar ett antal arter, med karaktäristisk vit stam. 

Lönn

Lönn (Acer platanoides)

Bastant lövträd. Vackert träd om hösten med härliga färger, och därför populärt parkträd. Det är även lönnen som släpper s.k. "näsor", deras frön. 

Ek

Ek (Quercus robur)

Kärt barn har många namn: skogsek, stjälkek, sommarek, och såklart vanlig ek. Kraftigt lövträd som kan bli mycket gammalt. Kvilleken i Norra Kvill här i Småland är beräknad till drygt 1000 år gammal, och med en omkrets på 14 meter. Har frukter/nötter som kallas ekollon.

Insekter, fjärilar och småkryp

Citronfjäril. Egen bild.

Citronfjäril (Gonepteryx rhamni)

Gul fjäril, hanen klargul och honan mer blekgul. Brukar vara bland de första fjärilar man ser på våren. 

Påfågelöga

Påfågelöga (Inachis io)

Tjusig fjäril med fläckar på vingarna som ska påminna om fläckarna på påfågels fjäderdräkt. Varför kallas fjärilen inte påfågelfjäder då? Bra fråga...

Nässelfjäril

Nässelfjäril (Aglais urticae)

Vanlig fjäril, förekommer inte bara bland nässlor. Även denna en tidig art på våren.

Tordyvel

Tordyvel 

Ett skalbaggssläkte. Finns flera olika arter, ex. skogstordyvel, fälttordyvel och sandtordyvel. Vanligen glänsande svarta. 

Trollslända

Trollslända 

Även detta ett släkte egentligen, men alla är lika till formen, färgen kan variera. 

Jaha, då hoppas jag att ni ägnar vintern åt att plugga på lite så ni har lite nya kunskaper om naturen tills våren kommer. Prov kan ordnas om så önskas! Puss & Kram!

Ge era barn lika fina julminnen som jag har

Idag är det andra advent! Jag svävar på moln, jag älskar jul. Men så kommer man alltid till "Vit jul"-kampanjerna och inser att många barn tvingas stå ut med vuxna som dricker för mycket på julafton.

Hur viktigt är det med en vit jul?

Såhär säger jag: rock 'n' roll under ansvar. Jag tycker inte att man är en dålig förälder om man tar EN liten nubbe till sillen, om man vet att man kan hantera det. Det handlar om eget ansvar, och vet man med handen på hjärtat att man inte kan ta bara en, eller vet att man blir påverkad väldigt lätt... då kanske man ska hoppa över helt! Men är man 110 % säker på att man fixar en liten nubbe utan att bli urblåst, då tycker jag att det är okej.

Jag har haft enormt fina jular under min uppväxt. Och folk har druckit. Aldrig så att någon har blivit full, för mina vuxna familjemedlemmar tog sitt ansvar, så de kunde ta en nubbe utan att det har gett mig några men för livet. Jag har aldrig sett mina föräldrar fulla. Nu i förhållandevis vuxen ålder har jag sett dem bli lite smålulliga, men aldrig på ett sätt som varit jobbigt. Men de har varit duktiga på att hålla sånt borta från oss barn.

Vit jul-initiativet är jättebra! Och viktigt! Just för att det finns vuxna människor som inte kan hantera alkohol, och ta det ansvaret. Men för er som vet att ni kan ta ansvar för er själva och era barn, och som kan hålla er till den där enda nubben eller ölen eller vad det nu kan vara... för er är det okej!

Tänd andra ljuset och käka en pepparkaka! Puss!