Ett ganska viktigt inlägg

Psykisk ohälsa.

Jag satt precis och läste på www.aldrigensam.com. Jag har inte varit med om samma saker som den här killen, jag har aldrig stoppat i mig en näve tabletter, jag har aldrig blivit omhändertagen... men psykisk ohälsa? Jodå.

Japp, jag mår inte alltid jättebra. Tvärtom finns det perioder då jag mår rätt dåligt. Jag funderar aldrig aktivt på att ta livet av mig, inte längre. När jag var yngre gjorde jag det - försökte aldrig, men funderade mer aktivt på det - och jag tror att väldigt många tonåringar har gjort det. Fast det dummaste med det är att man - som Betnér sa; "inte har lidit tillräckligt". Det vill säga, i den lilla värld man lever i när man är 14-15 år så är kärleksproblem verkligen hela världen. Man har inte varit med om tillräckligt mycket för att veta att det bara är just typiska tonårsproblem.

En del av min ångest är knuten till min menscykel. Min pms är såpass svår att runt sista dagen innan jag får mens mår jag oftast så dåligt att det närmast liknar en svår depression. Det varar i regel max två dagar, oftast inte mer än en, och just för att jag förstår själv att det är hormoner som spökar, har jag lärt mig hantera det ganska bra. Jag försöker sova mycket, pratar inte med folk mer än nödvändigt, håller mig helst inne och ensam och kollar på film eller andra lättsamma sysslor som distraherar mig lite. Pms är ett helvete, men ändå ett förhållandevis lättacklat problem när man lär sig känna igen den.

Men det finns en del av min ångest som inte har med pms att göra. Det är det jag kallar den "riktiga ångesten". Den kommer i perioder, och det är inte alltid jag kan direkt sätta fingret på vad som triggar igång den. Plötsligt vaknar jag och mår skit. Inte mycket hjälper egentligen, bara i korta stunder.

Jag har aldrig sökt hjälp för det. Varför? För att än så länge har jag inte känt mig tillräckligt hotad av mina problem. Jag har fått förslaget att kolla om jag kanske är bipolär eller något liknande, men jag vet inte varför jag skulle ha nytta av den informationen. Jag har ingen lust att knapra piller resten av livet om jag inte absolut måste, och då kvittar det om jag är bipolär eller inte. Det är en psykisk sjukdom som inte kan botas, det är ångest som kommer utan att behöva ha någon direkt anledning. Har man svåra problem är det bra att det kan lindras, men hittills kan jag hantera mina problem ganska bra.

Så länge jag kan tackla min ångest utan hjälpmedel ser jag det som ett sätt att växa och bli starkare. Jag inbillar mig att för varje ångestperiod jag kan ta mig ur helskinnad, blir nästa period lite kortare, eller åtminstone lättare. Perioderna är inte regelbundna. De varierar i längd, och kommer inte alltid med jämna mellanrum.

De flesta i min närhet är mer eller mindre medvetna om detta. Mamma brukar reagera snabbt, hon påpekar till och med om jag inte har lagt upp någon facebookstatus på länge. Ibland märks det utåt att jag mår dåligt, men långt ifrån alltid.

Hur kan en ung människa ens tänka tanken på att ta livet av sig? Hen har ju hela livet framför sig!

Så brukar det låta. Men man tänker inte så. Vi pratade om det på jobbet för ett tag sen, och jag sa det till en kollega som inte förstod. När man sitter mitt i ångesten så tänker man inte logiskt. I det läget lever man genom sina känslor, och det logiska tänkandet kommer i andra hand. Man bryr sig inte ett skit om kommande år, man är rentav ganska blind för det. Man är förankrad i nuet, och i nuet mår man kasst. Hur man än vrider och vänder på det är livet inte värt att leva, man vrider och vänder inte ens så mycket. Och fraser som "du har hela livet framför dig" eller "livet blir vad man gör det till" hjälper inte ett skit. Tvärtom kan de till och med vara ganska provocerande. Det är ungefär som att slänga en vindruva till en människa som svälter. Vänligt tänkt, men totalt meningslöst.

Vi har ett problem till med psykisk ohälsa. Vården. Nu har jag visserligen inte haft någon kontakt med någon form av psykisk vård, men jag har fått uppfattningen att den är ganska bristfällig. Flera personer har berättat för mig att det vanligaste är att man får prata med någon i en timme, sen får man tabletter utskrivna, och sen är det inte mer med det. Detta är ännu en anledning till att jag aldrig sökt hjälp. Om jag mår dåligt vill jag ha hjälp att ta reda på varför jag mår dåligt. Gräva upp orsaken, hitta knuten, och lösa den. Det finns givetvis bra privata psykologer, men det är i regel väldigt dyrt. Sist jag hörde någon nämna en siffra var den siffran 600 kr för en timmes samtal. Och jag tror att de flesta som kämpar med psykisk ohälsa behöver mer än ett samtal för att lösa sina problem.

Jag hoppas att det inte är en stor grej att jag pratar om detta. För det är det inte för mig. Jag har inga större bekymmer med att prata om min ångest, jag försöker vara ganska öppen med det. Jag skyltar heller inte med det, men kommer det på tal, eller om någon frågar, då har jag inga svårigheter med att dela med mig. Jag försöker hålla min ångest så odramatisk som möjligt, just för att den ska bli ännu lite lättare att tackla. Lär man sig att se det som en del av livet, och som vilken sjukdom som helst som folk får ibland - typ influensa - blir det lättare att prata om det, och man kan få hjälp eller kanske rentav hindra det innan det slår ut.

Ångest och psykisk ohälsa blir allt vanligare, det är lika bra vi vänjer oss. Gör vi det så kanske vi också kan mota den i ett tidigare stadium. På samma sätt som Clara Henry vill få oss att prata öppet om mens, vill Charlie Eriksson få oss att prata öppet om ångest. Psykiskt ohälsa är ett allvarligt problem, så när jag säger att vi ska avdramatisera det menar jag inte att vi ska ta mindre seriöst på det. Jag menar att vi inte ska tabubelägga det, att vi inte ska se det som en stor grej att prata om, just för att det är ett så allvarligt problem. Det är ingen som har några problem med att prata om cancer. Det är ett tungt ämne, men det är ingen som ser det som "något man inte pratar om". Man ska prata om allvarliga problem, oavsett vad det är. Det är så vi lär oss om dem, lär oss hantera dem och lär oss acceptera att de finns, och att vi måste ta itu med dem.

Aldrig ensam!