Jag har i princip lagt ner kärleken, åtminstone för ett tag framöver. Jag kommer knappt ihåg hur det känns att vara kär, det var så himla länge sen jag var det. Sist var typ... ja, det borde ju ha varit när jag vart ihop med mitt ex, och detta var 2011 - men såhär i efterhand kan jag undra hur kär jag egentligen var.
Jag har ju hört att det ska pirra i magen, och att man typ ska känna sig varm i hela kroppen när man tänker på den personen... och att man ska bli totalt lycklig vid blotta åsynen av kärleks-objektet. Eller ja... det är ju ungefär det de vill mena i alla romantiska filmer i alla fall. Kanske inte den mest pålitliga källan, men det är ju det enda jag har att gå på, så det får duga.
Jag har absolut tyckt om folk under åren. Och en gång tror jag till och med att jag kanske var kär - men det blev aldrig nåt där, så so much for that. Men jag är inte säker...
Men det ser ju så mysigt ut! Och vilken trygghet det måste vara... att veta att det finns en person som älskar en, och du älskar den personen, så du behöver inte bry dig om hur andra uppfattar dig på samma sätt. Jag har börjat överväga möjligheten att jag inte kan bli kär. Jag är ju så enormt kräsen och ställer kanske orealistiska krav. Skrev ner hela min långa beskrivning av min drömman en gång till en person. Vederbörande svarade med "Jaha, du lär få va singel resten av livet". Men alltså... är han inte typ Johnny Depp så är det liksom inte värt besväret!
Det jag saknar mest egentligen är nog den där oskyldiga skira kärleken som man upplevde när man var i tonåren. Ni vet den där tiden innan allt började handla om sex. Den tiden då man höll händer, kramades och utbytte blyga pirriga kyssar. Typ Eva och Adam. Jag minns min första pojkvän. Vi var ihop i 6 månader ungefär, och allt var så... sött. Jösses, första kyssen. Alla fjärilar i magen!
Men så blev man äldre... sexualitet är den värsta romantikdödaren som finns! Visserligen har väl dagens samhälle ett finger med i spelet. Den här fina artigheten finns inte längre, gentlemannen är död. Hur många går idag ut på dejter? När senast klädde man upp sig för att gå ut och träffa en person som bjudit med en ut på nåt fint ställe?
Fast jag ska väl kanske inte klaga... har man avsagt sig kärlek och förhållanden, då kanske man får stå ut med att ingen försöker. Jag har fått höra att jag är lite kall ibland.
Cynisk, bitter, kall och tjurskallig. Näe, okej, jag kan faktiskt förstå att ingen bjuder ut mig.
Men självdistans har jag, sådeså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar