PMS

Detta är något jag tycker att många - framför allt killar/män - borde läsa!

"PMS är ett samlingsbegrepp för flera olika symtom, både fysiska och psykiska, som uppträder veckan före menstruationen och försvinner inom en vecka efter mensens början. Exempel på fysiska symtom är trötthet, huvudvärk, ömmande bröst och en känsla av uppsvälldhet, medan irritabilitet, gråtmildhet, ångest, ilska samt nedstämdhet är exempel på psykiska. Man räknar faktiskt med att så många som 75 % av alla kvinnor i fertil ålder upplever något slags PMS-symtom" // www.alltompms.se

Det de flesta normalt tänker om PMS är att tjejer blir tjuriga och ledsna om vartannat. Framför allt många killar ser det som något som endast irriterar dem. När jag gick i högstadiet och ganska nyligen hade fått min första mens, och allt som hör till, så hade jag sällskap med en kille som menade att PMS inte var något som fanns på riktigt utan bara var något som vi hittade på som en ursäkt för att få bete oss hur vi ville. Och detta trodde han på fullt allvar.
Visst, det finns säkert en och annan tjej som använder det som ursäkt, men jag tror att alla som någon gång har upplevt detta på riktigt förstår att det inte är något att skämta om.

Jag tillhör den grupp kvinnor som har ganska rejäla besvär med detta. Mina besvär är såpass svåra att jag kan ha dödsångest. Jag kan bli så arg för småsaker, jag kan bli så enormt ledsen, och jag kan få sån ångest att det närmast liknar svåra depressioner. Och nu ska jag tala om något för alla er som inte tar PMS riktigt på allvar...

Vi tycker inte om att må såhär!

Känslan när man hör sig själv börja skälla ut nån närstående för ingenting, o inte kan stoppa det, den är inte rolig. Att inte ha nån lust att gå ur sängen, att börja gråta för att facebook ligger nere nån dag, att bli förbannad på en främling för att den tog sista parkeringen. Detta är inget vi njuter av. Det är inget vi tar till för skojs skull. Det är heller inget vi hittar på.

Förutom att vi redan mår dåligt, så blir det ännu värre av bara vetskapen om hur dåligt vi mår, och att det bara beror på något så banalt som hormonsvängningar. Det är utmattande att vara så på helspänn hela tiden. Dessutom är vi ju givetvis fullt medvetna om att vår omgivning märker att vi är retliga. Mina närmaste vet om att jag har svåra besvär, och personer som haft andra närstående med liknande besvär kan ofta känna igen beteendet. Förra gången jag hade PMS ringde jag till exempel och skällde ut en vän över att han inte orkade ses eftersom han mådde illa och hade ont i huvudet. Det var ju verkligen inget han kunde rå för, men i min hormonstinna hjärna var allt en elak konspiration och i själva verket ljög han bara och han mådde säkert inte så jävla dåligt som han sa, o han fick ju för fan skylla sig själv om han var på krogen innan och... ja, ungefär så fortsatte det.

Dagen efter fick jag mens. Jag mådde hemskt över mitt utfall mot vännen dagen innan, så jag ringde, bad om ursäkt, och förklarade vad det berodde på. Han småskrattade bara och sa "Jag räknade ut det".

Så ja, vissa förstår. Men alla gör inte det, och vi tycker inte det är roligt att gå runt och vara små hormon-monster. Inte alla har full koll på hur PMS funkar, och förresten är det ju väldigt individuellt. Visst kan man tala om för folk i sin närhet att man är lite retlig just nu, men det kanske inte är något man vill basunera ut för hela världen.

Så ja, det kanske kan vara något att tänka på om ni någonsin möter en kvinna som beter sig lite lustigt. Hon kanske har PMS, och då är det inte hon själv som talar när hon skäller på er, utan våra jävla hormontomtar som sitter och leker nere i våra äggstockar (det är samma tomtar som sen sitter och klämmer på dem så vi får mensvärk...).

Nu har ni fått er en liten lektion! Puss och god natt!