Jag har inte varit riktigt förkyld på ett helt år! Liten smula ont i halsen precis på morgonen har hänt nån gång ibland, men aldrig mer än så. Men nu har jag ont i halsen på riktigt.
Det är ju bara halsen som bråkar. Inte bara den där retande typen av smärta, nej, nu är det riktig värk! Halsmandlarna är svullna och det känns liksom tjockt när jag sväljer, som om jag försökte svälja nåt stort som inte finns där. You all know the feeling.
Normalt sett tränar jag alltid på måndagar men idag får gym-kortet ligga på hyllan medan jag ligger kvar i sängen. Gjorde ett tappert försök. I en träningstidning var det ett reportage om just ifall det var farligt att träna vid förkylning. Hade liksom hoppats att det skulle stå nåt om att det var helt okej (jag har ju läst tidningen innan men man kan ju inte komma ihåg allt)... tyvärr är det bara att bita i det sura äpplet. Träningsdoktorn säger nej.
"En annan risk med träning under pågående förkylning är om virusinfektionen skulle sprida sig till hjärtat och ge en så kallad hjärtsäcksinflammation eller hjärtmuskelinflammation. Risken för detta är normalt sett minimal vid vanliga förkylningar men ökar ganska mycket om man samtidigt pressar kroppen hårt. [...] Ett par tumregler som är bra att följa är att om du har feber, känner dig 'allmänt risig', eller har ont i halsen med svullna mandlar så är infektionen i full gång och kroppen är upptagen med att bekämpa den. Undvik då att träna!"
Så ingen träning idag alltså. Dagen kommer bjuda på annat... lyckligtvis är jag ledig, så jag kan ägna hela dagen åt att kurera mig. En varm dusch (vi slänger på lite hårinpackning och ansiktsmask bara för att verkligen skämma bort oss...), massvis med honung - nej det är inte gott, men ja, det hjälper på riktigt - och värme. Kanske att jag törs ta mig ut på en liten promenad bara för att solen skiner, men det får vara nog med motion för denna måndag.
Hoppas på det bästa, håller tummarna för att mina vita trupper besegrar viruset snabbt och smärtfritt, så kanske jag hinner med lite träning den här veckan.
måndag 29 februari 2016
söndag 21 februari 2016
Utanför
En utav de saker jag hatar - och jag hatar ganska mycket, jag är en bitter jävel - är att bli exkluderad.
Jag har inget emot att inte gå på alla krogar och fester endast av orsaken att "alla ska dit". Är det något jag inte är intresserad av så kommer jag inte närvara, oavsett om "alla andra" ska dit. På långfredagen till exempel så kommer E-type till en av stans krogar. Själv ska jag åka och fira min fasters födelsedag. Fantastiskt! Dels något som lär bli väldigt trevligt, och dels en enormt bra ursäkt till alla som tjatar om att "alla ska dit".
MEN! Något som däremot gör mig arg är att bli exkluderad. När jag inte får veta saker. Att bli lämnad utanför. Det kan handla om jobbet - jag är en sån som vill ha koll. Jag vill veta vad som pågår, även om det inte är mitt ansvar och jag inte behöver alla detaljer så vill jag ha nån slags vetskap om vad som händer. Det kan också handla om det sociala - och det är kanske här det händer oftast.
Vad händer om du helt plötsligt slutar svara? Jo, folk kommer tro att nåt är fel, och förmodligen kommer de tro att det är dem som gjort dig något som du bara inte vill tala om. Det finns säkert en anledning till att du inte svarar, men jag förstår inte poängen med att bara skita i det? Är det inte mycket bättre att offra en minut till att skriva ett meddelande och förklara att det är lite mycket just nu, och att du hör av dig när det lugnat sig? Då slipper det uppstå missförstånd. För mig är detta vanligt folkvett, men jag har märkt att det inte riktigt angår alla - tydligen. Kan du offra en minut till en vän? Nej? Oops, då gör du något fel.
För ett tag sen var det en facebook-vän som skrev en status där hon klagade på att folk hade slutat höra av sig till henne bara för att hon varit lite frånvarande ett tag. Jag frågade henne om hon hade berättat för sina vänner varför hon varit frånvarande. Nja, hon tyckte visst att det inte spelade nån roll - hon tog alltså sina vänner för givet. Jag förklarade lite snällt att om hon plötsligt slutar höra av sig till sina vänner utan att informera om varför, då är det väl självklart att de tappar intresset. (Den här åsikten passade dock inte den lilla fröken och hon blev sur...)
För varje gång du ignorerar en person av någon särskild anledning, då har du exkluderat denne! Du har förvägrat information. Alla störs inte lika mycket av det, men jag tror inte det är någon som tycker det är roligt precis. Alla relationer bygger ju på att ge och ta, så det funkar inte att bara lämna folk utanför, för då har du direkt avsagt dig från "ge"-delen av avtalet.
Sen kanske man inte behöver ge en enormt välutvecklad förklaring - det kan ju röra sig om något högst privat. Men då kan det ju räcka med att bara säga "det är lite mycket just nu". Ingen märkvärdig historia, men personen slipper spekulera i om du är sur eller arg. För vi är ju faktiskt inte tankeläsare - åtminstone inte de flesta av oss. Sen vet ju inte jag hur andra funkar, men om jag har gjort något omedvetet som gjort någon arg eller ledsen, då vill ju jag veta vad det är jag har gjort, så att man kan lösa problemet. Men vad fan vet jag, folk kanske hellre går och är sura och ältar och snackar bakom rygg osv.
Människan ÄR ett flockdjur. Kan vi inte hålla oss till det?
Jag har inget emot att inte gå på alla krogar och fester endast av orsaken att "alla ska dit". Är det något jag inte är intresserad av så kommer jag inte närvara, oavsett om "alla andra" ska dit. På långfredagen till exempel så kommer E-type till en av stans krogar. Själv ska jag åka och fira min fasters födelsedag. Fantastiskt! Dels något som lär bli väldigt trevligt, och dels en enormt bra ursäkt till alla som tjatar om att "alla ska dit".
MEN! Något som däremot gör mig arg är att bli exkluderad. När jag inte får veta saker. Att bli lämnad utanför. Det kan handla om jobbet - jag är en sån som vill ha koll. Jag vill veta vad som pågår, även om det inte är mitt ansvar och jag inte behöver alla detaljer så vill jag ha nån slags vetskap om vad som händer. Det kan också handla om det sociala - och det är kanske här det händer oftast.
Vad händer om du helt plötsligt slutar svara? Jo, folk kommer tro att nåt är fel, och förmodligen kommer de tro att det är dem som gjort dig något som du bara inte vill tala om. Det finns säkert en anledning till att du inte svarar, men jag förstår inte poängen med att bara skita i det? Är det inte mycket bättre att offra en minut till att skriva ett meddelande och förklara att det är lite mycket just nu, och att du hör av dig när det lugnat sig? Då slipper det uppstå missförstånd. För mig är detta vanligt folkvett, men jag har märkt att det inte riktigt angår alla - tydligen. Kan du offra en minut till en vän? Nej? Oops, då gör du något fel.
För ett tag sen var det en facebook-vän som skrev en status där hon klagade på att folk hade slutat höra av sig till henne bara för att hon varit lite frånvarande ett tag. Jag frågade henne om hon hade berättat för sina vänner varför hon varit frånvarande. Nja, hon tyckte visst att det inte spelade nån roll - hon tog alltså sina vänner för givet. Jag förklarade lite snällt att om hon plötsligt slutar höra av sig till sina vänner utan att informera om varför, då är det väl självklart att de tappar intresset. (Den här åsikten passade dock inte den lilla fröken och hon blev sur...)
För varje gång du ignorerar en person av någon särskild anledning, då har du exkluderat denne! Du har förvägrat information. Alla störs inte lika mycket av det, men jag tror inte det är någon som tycker det är roligt precis. Alla relationer bygger ju på att ge och ta, så det funkar inte att bara lämna folk utanför, för då har du direkt avsagt dig från "ge"-delen av avtalet.
Sen kanske man inte behöver ge en enormt välutvecklad förklaring - det kan ju röra sig om något högst privat. Men då kan det ju räcka med att bara säga "det är lite mycket just nu". Ingen märkvärdig historia, men personen slipper spekulera i om du är sur eller arg. För vi är ju faktiskt inte tankeläsare - åtminstone inte de flesta av oss. Sen vet ju inte jag hur andra funkar, men om jag har gjort något omedvetet som gjort någon arg eller ledsen, då vill ju jag veta vad det är jag har gjort, så att man kan lösa problemet. Men vad fan vet jag, folk kanske hellre går och är sura och ältar och snackar bakom rygg osv.
Människan ÄR ett flockdjur. Kan vi inte hålla oss till det?
måndag 15 februari 2016
En argsint feminist talar: Jävla karlar!
Jag har kommit på hur det ligger till.
Vi kvinnor säger ju ofta att män är fullständigt dumma i huvudet, osv. När vi gör det så är det alltid nån man som säger emot och fräser att vi inte ska dra alla över en kam. Och visst är det så att det finns undantag. Men nu har jag kommit på hur det fungerar!
Män föds med en genetisk defekt. Det är något som blivit lite fel i evolutionen, så den här defekten går i arv till alla män. Den här defekten orsakar allehanda brister; empati-brist, tanklöshet, social klumpighet, ren dumhet... ja, vi kan hålla på hela natten, och graderna av funktionalitet varierar. Så varifrån kommer då dessa små undantag? JO!
Det är ju alltid så i naturen att då och då sker det små genetiska mutationer hos vissa individer. Och det är här undantagen kommer in! De vettiga män som finns i världen har alltså en liten mutation i sina gener, som planar ut den annars felaktiga genen. De är tyvärr ganska sällsynta.
I normala fall i naturen är det så att om mutationen är till fördel för individen så kommer den gå vidare, och på så viss utvecklas arten till att bli mer fulländad. Så varför går inte den sällsynta mutationen hos männen i arv? JO!
Tyvärr är det ju så att det också finns ett antal korkade brudar, som fortfarande attraheras av den typen av defekta män som är vår norm. Dessutom verkar det ju som att även den från början defekta individen lyckas klara sig ganska bra - ibland till och med väldigt bra. Därför har naturen aldrig sett det som något värt att rätta till. Således kommer den defekta mannen aldrig att dö ut.
Så tyvärr, medsystrar, vi kommer aldrig bli av med korkade män. Vi får försöka hitta mutanterna istället...
Vi kvinnor säger ju ofta att män är fullständigt dumma i huvudet, osv. När vi gör det så är det alltid nån man som säger emot och fräser att vi inte ska dra alla över en kam. Och visst är det så att det finns undantag. Men nu har jag kommit på hur det fungerar!
Män föds med en genetisk defekt. Det är något som blivit lite fel i evolutionen, så den här defekten går i arv till alla män. Den här defekten orsakar allehanda brister; empati-brist, tanklöshet, social klumpighet, ren dumhet... ja, vi kan hålla på hela natten, och graderna av funktionalitet varierar. Så varifrån kommer då dessa små undantag? JO!
Det är ju alltid så i naturen att då och då sker det små genetiska mutationer hos vissa individer. Och det är här undantagen kommer in! De vettiga män som finns i världen har alltså en liten mutation i sina gener, som planar ut den annars felaktiga genen. De är tyvärr ganska sällsynta.
I normala fall i naturen är det så att om mutationen är till fördel för individen så kommer den gå vidare, och på så viss utvecklas arten till att bli mer fulländad. Så varför går inte den sällsynta mutationen hos männen i arv? JO!
Tyvärr är det ju så att det också finns ett antal korkade brudar, som fortfarande attraheras av den typen av defekta män som är vår norm. Dessutom verkar det ju som att även den från början defekta individen lyckas klara sig ganska bra - ibland till och med väldigt bra. Därför har naturen aldrig sett det som något värt att rätta till. Således kommer den defekta mannen aldrig att dö ut.
Så tyvärr, medsystrar, vi kommer aldrig bli av med korkade män. Vi får försöka hitta mutanterna istället...
lördag 13 februari 2016
Alla hjärtans dag - kärlekslivet hos en singeltjej
Jaha, att jag är en bitter människa, det kan väl ingen ha missat. Och imorgon sker ju det årliga spektaklet som kallas Alla hjärtans dag. Here we go.
Nej, jag tycker inte om alla hjärtans dag. Tanken är jättefin, men den riktar sig ju bara till en viss del av befolkningen; dem som har någon käresta. Minst lika många är ju deprimerade vid den här högtiden. Dessutom så tycker jag att det är lite fånigt. Jag menar, om man nu har en människa i sitt liv som man älskar, då ska man väl kunna uttrycka det ändå! Ska det verkligen behövas en särskild högtid som pekpinne, för att tala om för lata människor att "Hördu, du har en fru/man, gör nåt för denne idag". Om man verkligen bryr sig om någon, då ska man kunna visa sin kärlek när som helst.
Jag är singel, och det har jag varit sedan maj/juni (kommer inte ihåg exakt) 2012. Snart 4 år som singel, alltså. Jag får ibland höra folk fråga varför jag är singel, eller till och med människor som per automatik tycker lite synd om mig för att jag är singel. Sluta med det!
Jag är singel BY CHOICE. Ville jag ha ett förhållande så hade jag nog kunnat ha det, men jag är en ganska komplicerad människa. För det första har jag extremt svårt att binda mig. Så fort en kille närmar sig ämnet eller blir för seriös, då blir jag livrädd och backar. Samtidigt kan jag ibland sakna den där mysiga tryggheten av att veta att någon älskar mig för den jag är. I dagsläget blir jag ju mest sedd som en kropp av de flesta killar/män/karlar. Och det är ju inte heller kul.
Så vad ska då en singeltjej göra i sin lilla låda imorgon? Tja... har inga direkta planer. Lär kolla på nån gullig kärleksfilm, lyssna på smooth jazz, ta ett glas vin, äta choklad... och diska borde jag också göra.
Det här inlägget blir inte häftigare än så. Hade lite idétorka, och jag har ju egentligen inte så mycket att säga om ämnet. Så detta får räcka!
fredag 12 februari 2016
Min impopulära åsikt: Det är okej att vara deppig!
Ikväll hade vi ett litet evenemang på jobbet. En stor grupp damer som hade samlats för att äta, umgås och lyssna på lite föreläsningar. Jag var ju givetvis upptagen med att stapla tallrikar och putsa vinglas bakom stängda dörrar, men jag lyssnade ändå med ena örat lite på vad som sades. Den första föreläsaren var en kvinna som - utifrån vad jag lyckades snappa upp - föreläste om självkänsla och livsinställning.
Jag dömer inte denna människa på något sätt - men jag tyckte att jag hörde samma grejer som man hör från varenda livscoach - både faktiska och såna där självutnämnda - man stöter på.
Du är ansvarig för allt i ditt liv. Det är bara ditt liv, och det är ingen annan som styr det mer än du själv. Om du tycker att något är fel så beror det antingen på dina egna val eller på din negativa inställning. Hela livet blir vad man själv gör det till! - Iallafall om man ska tro dessa människor.
Vet ni vad? Näe, jag kan inte hålla med!
Helt klart är man ansvarig för en stor del av sitt eget liv, men man kan inte ta på sig allt! Om en ung tjej blir våldtagen så kan man inte begära att hon ska tänka "Det handlar bara om hur jag går vidare". Om en man/kvinna förlorar sin sedan länge cancersjuke partner så kan man inte tänka "Se det positivt; hen slipper lida". Har man en pissig uppväxt med världens sämsta förutsättningar, så ska ingen förvänta sig att man ska ta allt med en klackspark och tänka "Asch, livet blir ju vad man gör det till!"
Den våldtagna flickan kommer förmodligen må fruktansvärt. Den nyblivna änkan/änklingen kommer antagligen sörja tills ögonen blöder. Den illa behandlade pojken kommer med stor sannolikhet ha det jävligt tufft. Och vet ni vad? DET ÄR OKEJ!
Man kan inte ta på sig ansvaret för allt som går illa i ens liv. Eller jo, visst kan man det, men man kommer inte må bättre av det. Tiden läker en hel del, och efter ett tag kanske den olycksdrabbade personen får ett annat perspektiv, och går vidare - vilket är helt fantastiskt! Men det får bannemig ta den tid det tar. En ung man i början av vuxenlivet som tycker att livet känns tråkigt får antagligen höra "Ja men gör nåt då, var inte så negativ, allt beror på din egen inställning!"
Detta funkar inte i praktiken! Åtminstone jävligt sällan - skulle jag tro. Har du så lätt att plötsligt ändra inställning om livet så - förlåt mig men - var du kanske inte så illa däran från första början! Jag har själv slitit med ångest - och gör fortfarande! Det är inte lätt, och det går inte att tänka positivt jämt. Vissa dagar får man vara glad om man lyckas ta sig utanför lägenheten och ut i friska luften. Jag är så extremt trött på att höra folk tala om för mig att det bara är mitt ansvar. Ja, vissa saker är mitt ansvar, och det är jag medveten om, och jag beskyller ingen annan. Men vissa saker ligger tyvärr inte bara på mig. Det handlar också om förutsättningar och ren slump.
Det gör ingenting att man är deppig. Man får tycka att livet suger. Och man får uttrycka sig om det också. Låt aldrig någon hindra dig från att uttrycka dina känslor! Andra kanske har varit i samma situation som du - men ingen har varit DU i samma situation. Alla är vi olika, och vi reagerar olika.
Livet är komplext. Teorin som menar att du själv styr allt i ditt liv och allt handlar om inställning, den bygger på att livet är antingen svart eller vitt. Antingen väljer du att vara deppig och negativ, eller så väljer du att vara glad och positiv. Men hela livet är fullt av gråzoner. Det är inte alltid så enkelt som att bara välja hur man ska må. Hade det varit så simpelt, då hade vi inte haft så stora problem med depression och ångest som vi har idag.
Det är okej att vara deppig! Du får tycka att livet suger, du får till och med längta efter döden ibland. Det är inget fel på dig för att du mår dåligt, och för vad det nu är värt; jag håller dig inte ansvarig för allt! Glöm bara inte bort att börjar du tappa kontrollen, då kan det vara läge att be om hjälp...
Jag vet hur det känns. Jag är ofta deppig och bitter - men jag försöker ha självdistans och självironi. Men vafan, vill du stanna inne en dag och bara gråta tills du är tömd - GÖR DET! Ingen har rätt att döma dig eller tala om för dig hur du ska leva ditt liv.
Men till er "livscoacher" som hela tiden tjatar om detta vill jag säga: Funkar detta för dig? Skitbra! Whatever floats your fucking boat. Men begär aldrig att alla ska hålla med dig. Bryt inte kontakten med vänner och bekanta för att de ger dig det du kallar negativ energi - hjälp dem istället, och inte bara på ditt sätt. Använd den empati evolutionen försett dig med, och hjälp dem på deras villkor.
Var deppig om du vill. Det är okej!
Jag dömer inte denna människa på något sätt - men jag tyckte att jag hörde samma grejer som man hör från varenda livscoach - både faktiska och såna där självutnämnda - man stöter på.
Du är ansvarig för allt i ditt liv. Det är bara ditt liv, och det är ingen annan som styr det mer än du själv. Om du tycker att något är fel så beror det antingen på dina egna val eller på din negativa inställning. Hela livet blir vad man själv gör det till! - Iallafall om man ska tro dessa människor.
Vet ni vad? Näe, jag kan inte hålla med!
Helt klart är man ansvarig för en stor del av sitt eget liv, men man kan inte ta på sig allt! Om en ung tjej blir våldtagen så kan man inte begära att hon ska tänka "Det handlar bara om hur jag går vidare". Om en man/kvinna förlorar sin sedan länge cancersjuke partner så kan man inte tänka "Se det positivt; hen slipper lida". Har man en pissig uppväxt med världens sämsta förutsättningar, så ska ingen förvänta sig att man ska ta allt med en klackspark och tänka "Asch, livet blir ju vad man gör det till!"
Den våldtagna flickan kommer förmodligen må fruktansvärt. Den nyblivna änkan/änklingen kommer antagligen sörja tills ögonen blöder. Den illa behandlade pojken kommer med stor sannolikhet ha det jävligt tufft. Och vet ni vad? DET ÄR OKEJ!
Man kan inte ta på sig ansvaret för allt som går illa i ens liv. Eller jo, visst kan man det, men man kommer inte må bättre av det. Tiden läker en hel del, och efter ett tag kanske den olycksdrabbade personen får ett annat perspektiv, och går vidare - vilket är helt fantastiskt! Men det får bannemig ta den tid det tar. En ung man i början av vuxenlivet som tycker att livet känns tråkigt får antagligen höra "Ja men gör nåt då, var inte så negativ, allt beror på din egen inställning!"
Detta funkar inte i praktiken! Åtminstone jävligt sällan - skulle jag tro. Har du så lätt att plötsligt ändra inställning om livet så - förlåt mig men - var du kanske inte så illa däran från första början! Jag har själv slitit med ångest - och gör fortfarande! Det är inte lätt, och det går inte att tänka positivt jämt. Vissa dagar får man vara glad om man lyckas ta sig utanför lägenheten och ut i friska luften. Jag är så extremt trött på att höra folk tala om för mig att det bara är mitt ansvar. Ja, vissa saker är mitt ansvar, och det är jag medveten om, och jag beskyller ingen annan. Men vissa saker ligger tyvärr inte bara på mig. Det handlar också om förutsättningar och ren slump.
Det gör ingenting att man är deppig. Man får tycka att livet suger. Och man får uttrycka sig om det också. Låt aldrig någon hindra dig från att uttrycka dina känslor! Andra kanske har varit i samma situation som du - men ingen har varit DU i samma situation. Alla är vi olika, och vi reagerar olika.
Livet är komplext. Teorin som menar att du själv styr allt i ditt liv och allt handlar om inställning, den bygger på att livet är antingen svart eller vitt. Antingen väljer du att vara deppig och negativ, eller så väljer du att vara glad och positiv. Men hela livet är fullt av gråzoner. Det är inte alltid så enkelt som att bara välja hur man ska må. Hade det varit så simpelt, då hade vi inte haft så stora problem med depression och ångest som vi har idag.
Det är okej att vara deppig! Du får tycka att livet suger, du får till och med längta efter döden ibland. Det är inget fel på dig för att du mår dåligt, och för vad det nu är värt; jag håller dig inte ansvarig för allt! Glöm bara inte bort att börjar du tappa kontrollen, då kan det vara läge att be om hjälp...
Jag vet hur det känns. Jag är ofta deppig och bitter - men jag försöker ha självdistans och självironi. Men vafan, vill du stanna inne en dag och bara gråta tills du är tömd - GÖR DET! Ingen har rätt att döma dig eller tala om för dig hur du ska leva ditt liv.
Men till er "livscoacher" som hela tiden tjatar om detta vill jag säga: Funkar detta för dig? Skitbra! Whatever floats your fucking boat. Men begär aldrig att alla ska hålla med dig. Bryt inte kontakten med vänner och bekanta för att de ger dig det du kallar negativ energi - hjälp dem istället, och inte bara på ditt sätt. Använd den empati evolutionen försett dig med, och hjälp dem på deras villkor.
Var deppig om du vill. Det är okej!
onsdag 10 februari 2016
Inge kul att fylla år längre
Jahapp... imorgon, den 11 februari, fyller jag 22 år. Suck.
Näe, jag gillar inte att fylla år längre. När man var liten så var det ju det bästa som fanns. Presenter, frukost på sängen, kalas, tårta... hela den baletten. Inte riktigt samma sak nu. Det var kul att fylla 18 för då blev man myndig - även om jag då fick min första "ålderskris". 19 var inget speciellt. 20, då fick man köpa ut på systemet själv och det var en stor dag, så det var också kul.
Efter det är det inget speciellt längre. Jag får ångest varje gång jag fyller år, för jag känner hur jag bara blir äldre och äldre. Och nu vet jag att alla tänker "Men 22 är ju ingenting, du är ju fortfarande ung!" Ja, men för varje år som går blir jag äldre, och jag har ingen lust med det! 22 är ingenting, säger ni. Näe, men sen en dag ska jag fylla 25 - och då kommer alla säga "men 25 är ju ingenting". Och sen ska jag fylla 30, och så säger alla "men du är ju fortfarande ung!" Och så fortsätter det... Klart som fan det är nånting! Varje år är ett år närmare åderbråck, rynkor, dåliga knän och stela leder.
Visserligen så är jag ju fullt medveten om att riktigt vuxen kommer jag aldrig bli, men nånstans kommer åldern hinna ikapp en. Efter 20 så finns det bannemig inga fördelar med att bli äldre! Jag gillar att vara ung och dum, och även om jag deppar ofta och tycker att livet är kass, så föredrar jag ju att vara ung och bitter än gammal och bitter.
Och nåt större firande blir det inte heller. Ska ha en liten födelsedagslunch med min "andra familj" imorgon, och på kvällen jobbar jag, så det blir inget märkvärdigt. På fredag är jag visserligen ledig, men jag tvivlar starkt på att det kommer hända något särskilt då. Jag lär väl gå till gymmet på förmiddagen, och såvida inte nån fått en smäll i huvudet med en kokosnöt och plötsligt utvecklat ett behov av att göra mig lycklig, så lär jag inte få nån annan uppvaktning.
Så antingen om jag möjligtvis drar ut på krogen, eller sitter här hemma och tar en drink eller sju; festligare blir det inte.
Jaha. Ca 10 min kvar nu. Hurra...
Näe, jag gillar inte att fylla år längre. När man var liten så var det ju det bästa som fanns. Presenter, frukost på sängen, kalas, tårta... hela den baletten. Inte riktigt samma sak nu. Det var kul att fylla 18 för då blev man myndig - även om jag då fick min första "ålderskris". 19 var inget speciellt. 20, då fick man köpa ut på systemet själv och det var en stor dag, så det var också kul.
Efter det är det inget speciellt längre. Jag får ångest varje gång jag fyller år, för jag känner hur jag bara blir äldre och äldre. Och nu vet jag att alla tänker "Men 22 är ju ingenting, du är ju fortfarande ung!" Ja, men för varje år som går blir jag äldre, och jag har ingen lust med det! 22 är ingenting, säger ni. Näe, men sen en dag ska jag fylla 25 - och då kommer alla säga "men 25 är ju ingenting". Och sen ska jag fylla 30, och så säger alla "men du är ju fortfarande ung!" Och så fortsätter det... Klart som fan det är nånting! Varje år är ett år närmare åderbråck, rynkor, dåliga knän och stela leder.
Visserligen så är jag ju fullt medveten om att riktigt vuxen kommer jag aldrig bli, men nånstans kommer åldern hinna ikapp en. Efter 20 så finns det bannemig inga fördelar med att bli äldre! Jag gillar att vara ung och dum, och även om jag deppar ofta och tycker att livet är kass, så föredrar jag ju att vara ung och bitter än gammal och bitter.
Och nåt större firande blir det inte heller. Ska ha en liten födelsedagslunch med min "andra familj" imorgon, och på kvällen jobbar jag, så det blir inget märkvärdigt. På fredag är jag visserligen ledig, men jag tvivlar starkt på att det kommer hända något särskilt då. Jag lär väl gå till gymmet på förmiddagen, och såvida inte nån fått en smäll i huvudet med en kokosnöt och plötsligt utvecklat ett behov av att göra mig lycklig, så lär jag inte få nån annan uppvaktning.
Så antingen om jag möjligtvis drar ut på krogen, eller sitter här hemma och tar en drink eller sju; festligare blir det inte.
Jaha. Ca 10 min kvar nu. Hurra...
lördag 6 februari 2016
Tandkräms-mysteriet
Låter som titeln på en Kitty-bok.
Jo, men det är såhär va, att jag har sedan länge haft två tandkrämstuber. Den ena är en zendium, men så köpte jag sensodyn när jag fick ilningar i tänderna. Full koll på läget.
Men nu har det på nåt jävla vänster dykt upp en tredje tub... en zendium, fast en annan variant än den jag hade. Och jag har ingen aning om varifrån den kommer!
Jag har ju inte haft någon på besök! Jo, mamma, men hon hade ingen tandkräm med sig, så den är inte hennes. Och det är inte en tub jag har råkat köpa i en stunds tanklöshet, för tuben är nämligen bara halvfull. Visst har jag haft folk på besök, men det har bara varit korta stunder, och varför skulle en fika-gäst ha med sig en tandkrämstub, för att sedan lägga ifrån sig den i mitt badrum?
Jag funderar och funderar men jag kan inte för mitt liv lura ut hur detta kommer sig... Den har liksom bara dykt upp! Helt plötsligt såg jag att det låg en tub på hyllan under spegeln. Vad fan... är det nån som har nån idé om hur detta har hänt?
Detektiv sökes!
Jo, men det är såhär va, att jag har sedan länge haft två tandkrämstuber. Den ena är en zendium, men så köpte jag sensodyn när jag fick ilningar i tänderna. Full koll på läget.
Men nu har det på nåt jävla vänster dykt upp en tredje tub... en zendium, fast en annan variant än den jag hade. Och jag har ingen aning om varifrån den kommer!
Jag har ju inte haft någon på besök! Jo, mamma, men hon hade ingen tandkräm med sig, så den är inte hennes. Och det är inte en tub jag har råkat köpa i en stunds tanklöshet, för tuben är nämligen bara halvfull. Visst har jag haft folk på besök, men det har bara varit korta stunder, och varför skulle en fika-gäst ha med sig en tandkrämstub, för att sedan lägga ifrån sig den i mitt badrum?
Jag funderar och funderar men jag kan inte för mitt liv lura ut hur detta kommer sig... Den har liksom bara dykt upp! Helt plötsligt såg jag att det låg en tub på hyllan under spegeln. Vad fan... är det nån som har nån idé om hur detta har hänt?
Detektiv sökes!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)