Ikväll hade vi ett litet evenemang på jobbet. En stor grupp damer som hade samlats för att äta, umgås och lyssna på lite föreläsningar. Jag var ju givetvis upptagen med att stapla tallrikar och putsa vinglas bakom stängda dörrar, men jag lyssnade ändå med ena örat lite på vad som sades. Den första föreläsaren var en kvinna som - utifrån vad jag lyckades snappa upp - föreläste om självkänsla och livsinställning.
Jag dömer inte denna människa på något sätt - men jag tyckte att jag hörde samma grejer som man hör från varenda livscoach - både faktiska och såna där självutnämnda - man stöter på.
Du är ansvarig för allt i ditt liv. Det är bara ditt liv, och det är ingen annan som styr det mer än du själv. Om du tycker att något är fel så beror det antingen på dina egna val eller på din negativa inställning. Hela livet blir vad man själv gör det till! - Iallafall om man ska tro dessa människor.
Vet ni vad? Näe, jag kan inte hålla med!
Helt klart är man ansvarig för en stor del av sitt eget liv, men man kan inte ta på sig allt! Om en ung tjej blir våldtagen så kan man inte begära att hon ska tänka "Det handlar bara om hur jag går vidare". Om en man/kvinna förlorar sin sedan länge cancersjuke partner så kan man inte tänka "Se det positivt; hen slipper lida". Har man en pissig uppväxt med världens sämsta förutsättningar, så ska ingen förvänta sig att man ska ta allt med en klackspark och tänka "Asch, livet blir ju vad man gör det till!"
Den våldtagna flickan kommer förmodligen må fruktansvärt. Den nyblivna änkan/änklingen kommer antagligen sörja tills ögonen blöder. Den illa behandlade pojken kommer med stor sannolikhet ha det jävligt tufft. Och vet ni vad? DET ÄR OKEJ!
Man kan inte ta på sig ansvaret för allt som går illa i ens liv. Eller jo, visst kan man det, men man kommer inte må bättre av det. Tiden läker en hel del, och efter ett tag kanske den olycksdrabbade personen får ett annat perspektiv, och går vidare - vilket är helt fantastiskt! Men det får bannemig ta den tid det tar. En ung man i början av vuxenlivet som tycker att livet känns tråkigt får antagligen höra "Ja men gör nåt då, var inte så negativ, allt beror på din egen inställning!"
Detta funkar inte i praktiken! Åtminstone jävligt sällan - skulle jag tro. Har du så lätt att plötsligt ändra inställning om livet så - förlåt mig men - var du kanske inte så illa däran från första början! Jag har själv slitit med ångest - och gör fortfarande! Det är inte lätt, och det går inte att tänka positivt jämt. Vissa dagar får man vara glad om man lyckas ta sig utanför lägenheten och ut i friska luften. Jag är så extremt trött på att höra folk tala om för mig att det bara är mitt ansvar. Ja, vissa saker är mitt ansvar, och det är jag medveten om, och jag beskyller ingen annan. Men vissa saker ligger tyvärr inte bara på mig. Det handlar också om förutsättningar och ren slump.
Det gör ingenting att man är deppig. Man får tycka att livet suger. Och man får uttrycka sig om det också. Låt aldrig någon hindra dig från att uttrycka dina känslor! Andra kanske har varit i samma situation som du - men ingen har varit DU i samma situation. Alla är vi olika, och vi reagerar olika.
Livet är komplext. Teorin som menar att du själv styr allt i ditt liv och allt handlar om inställning, den bygger på att livet är antingen svart eller vitt. Antingen väljer du att vara deppig och negativ, eller så väljer du att vara glad och positiv. Men hela livet är fullt av gråzoner. Det är inte alltid så enkelt som att bara välja hur man ska må. Hade det varit så simpelt, då hade vi inte haft så stora problem med depression och ångest som vi har idag.
Det är okej att vara deppig! Du får tycka att livet suger, du får till och med längta efter döden ibland. Det är inget fel på dig för att du mår dåligt, och för vad det nu är värt; jag håller dig inte ansvarig för allt! Glöm bara inte bort att börjar du tappa kontrollen, då kan det vara läge att be om hjälp...
Jag vet hur det känns. Jag är ofta deppig och bitter - men jag försöker ha självdistans och självironi. Men vafan, vill du stanna inne en dag och bara gråta tills du är tömd - GÖR DET! Ingen har rätt att döma dig eller tala om för dig hur du ska leva ditt liv.
Men till er "livscoacher" som hela tiden tjatar om detta vill jag säga: Funkar detta för dig? Skitbra! Whatever floats your fucking boat. Men begär aldrig att alla ska hålla med dig. Bryt inte kontakten med vänner och bekanta för att de ger dig det du kallar negativ energi - hjälp dem istället, och inte bara på ditt sätt. Använd den empati evolutionen försett dig med, och hjälp dem på deras villkor.
Var deppig om du vill. Det är okej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar