Utanför

En utav de saker jag hatar - och jag hatar ganska mycket, jag är en bitter jävel - är att bli exkluderad.

Jag har inget emot att inte gå på alla krogar och fester endast av orsaken att "alla ska dit". Är det något jag inte är intresserad av så kommer jag inte närvara, oavsett om "alla andra" ska dit. På långfredagen till exempel så kommer E-type till en av stans krogar. Själv ska jag åka och fira min fasters födelsedag. Fantastiskt! Dels något som lär bli väldigt trevligt, och dels en enormt bra ursäkt till alla som tjatar om att "alla ska dit".

MEN! Något som däremot gör mig arg är att bli exkluderad. När jag inte får veta saker. Att bli lämnad utanför. Det kan handla om jobbet - jag är en sån som vill ha koll. Jag vill veta vad som pågår, även om det inte är mitt ansvar och jag inte behöver alla detaljer så vill jag ha nån slags vetskap om vad som händer. Det kan också handla om det sociala - och det är kanske här det händer oftast.

Vad händer om du helt plötsligt slutar svara? Jo, folk kommer tro att nåt är fel, och förmodligen kommer de tro att det är dem som gjort dig något som du bara inte vill tala om. Det finns säkert en anledning till att du inte svarar, men jag förstår inte poängen med att bara skita i det? Är det inte mycket bättre att offra en minut till att skriva ett meddelande och förklara att det är lite mycket just nu, och att du hör av dig när det lugnat sig? Då slipper det uppstå missförstånd. För mig är detta vanligt folkvett, men jag har märkt att det inte riktigt angår alla - tydligen. Kan du offra en minut till en vän? Nej? Oops, då gör du något fel.

För ett tag sen var det en facebook-vän som skrev en status där hon klagade på att folk hade slutat höra av sig till henne bara för att hon varit lite frånvarande ett tag. Jag frågade henne om hon hade berättat för sina vänner varför hon varit frånvarande. Nja, hon tyckte visst att det inte spelade nån roll - hon tog alltså sina vänner för givet. Jag förklarade lite snällt att om hon plötsligt slutar höra av sig till sina vänner utan att informera om varför, då är det väl självklart att de tappar intresset. (Den här åsikten passade dock inte den lilla fröken och hon blev sur...)

För varje gång du ignorerar en person av någon särskild anledning, då har du exkluderat denne! Du har förvägrat information. Alla störs inte lika mycket av det, men jag tror inte det är någon som tycker det är roligt precis. Alla relationer bygger ju på att ge och ta, så det funkar inte att bara lämna folk utanför, för då har du direkt avsagt dig från "ge"-delen av avtalet.

Sen kanske man inte behöver ge en enormt välutvecklad förklaring - det kan ju röra sig om något högst privat. Men då kan det ju räcka med att bara säga "det är lite mycket just nu". Ingen märkvärdig historia, men personen slipper spekulera i om du är sur eller arg. För vi är ju faktiskt inte tankeläsare - åtminstone inte de flesta av oss. Sen vet ju inte jag hur andra funkar, men om jag har gjort något omedvetet som gjort någon arg eller ledsen, då vill ju jag veta vad det är jag har gjort, så att man kan lösa problemet. Men vad fan vet jag, folk kanske hellre går och är sura och ältar och snackar bakom rygg osv.

Människan ÄR ett flockdjur. Kan vi inte hålla oss till det?