Värmekänslighet och ilske-paradox

Värmekänslighet

Det är inte ofta jag inte pallar med att jobba. Jag ser mig själv som ganska stark på det sättet. Jag har klarat att jobba med bakfylla, med feber, extrem hosta... ja. Men något som jag INTE klarar av, det är värmen.

Idag har vi haft värmerekord. Att gå på jobbet i svarta långbyxor, skjorta och långt svart förkläde, det är inte nyttigt. Jag har alltid varit värmekänslig. Lågt blodtryck ligger i släkten, och oförmågan att klara värme har jag ärvt efter mor (farsan har nämligen inga problem alls med det, han knäpper upp skjortan och sen funkar han som vanligt). När hettan nådde sin höjdpunkt, då brast det. Kollegornas prat blir till ett surr, jag blir yr, jag ser lite suddigt, kroppen blir matt, jag mår illa, panikgråt i halsen... gick ner och la mig på det kalla golvet på personaltoan + duschade fötterna i kallt vatten. Efter att ha legat en stund kändes det bättre, men så fort jag reste mig så snurrade det igen.

Hovmästaren konstaterade att jag gjorde bäst i att gå hem. O det liksom skaver lite i mig varje gång jag gör det. Det är en sak att sjukanmäla sig helt, men att gå till jobbet, o känna att man inte pallar, det är för mig jävligt jobbigt. Jag har alltid haft lite svårt att acceptera mina egna svagheter. Och att vara så svag emot väder, det känns rentav ynkligt.

Men hem gick jag. O nu ligger jag naken i sängen med fläkten på full effekt. Mår fortfarande lite illa, o huden är klibbig, men jag kan åtminstone ligga stilla...

Och så var det ilske-paradoxen...

Visst är det intressant. Man är inte sur. Men så fort nån annan säger nåt i stil med "vad sur du är", då blir man ju det! Jag kan vara på hur bra humör som helst, men så fort någon annan påstår att jag är tjurig, arg, eller dylikt, DÅ blir jag arg! Just för att jag blir arg över att andra människor försöker tala om för mig vilket humör jag är på. Don't do that! Att fråga om jag är sur, det är okej, för det är inte ett antagande. Att bara bestämma sig själv för att jag är sur, det är inte okej. Själv försöker jag undvika att göra såna antaganden, just för att jag vet hur mkt det irriterar mig själv. Då är det bättre att fråga lugnt och stilla om det är något som är fel. Då får man ett mycket ärligare svar - och kanske en förklaring på varför personen ev. fräste lite åt en. Kan ju ha varit nåt så enkelt som att den har sovit dåligt. 

Varför tänker folk inte innan de öppnar munnen?

Hade nog behövt få i mig näring... har inte ätit på 7 timmar, och då åt jag bara två korvar, o det är det enda jag har ätit idag. Men jag har varken matlust, eller ork till att fixa nåt. Suck.