Olika fantastiska

Okej, detta inlägg kommer att bli väldigt cheesy, men även jag har väl tillåtelse att vara lite töntig ibland, och nu fick det bli en sån dag.

Ni vet dedär med att man ska se upp till sina föräldrar? Jag gör verkligen det!

Mina båda päron är enormt olika. De var gifta i 20 år, vilket jag personligen har lite svårt att fatta, för ärligt talat passar de inte ihop ett dugg. Nu lever de varsitt liv, och vad jag kan se funkar det bra för dem båda.

Farsan är civilekonom till vardags, och extraknäcker som bröllopsfotograf. Han pysslar lite smått med aktier, samlar på dyr whiskey, kör motorcykel, och är en riktig djurvän som ex donerar till WWF för att hjälpa utrotningshotade djur. Förutom det är hans stora passion i livet sol och värme, och han planerar att typ emigrera när han går i pension. Han har också ett visst musikintresse, och även om han är lite för feg för att erkänna det så har han sångröst, men det är väl mest krukväxterna som hör honom sjunga.

Även om jag inte alltid håller med om hans politiska åsikter och sånt, så kommer vi rätt bra överens, och det är ganska skönt att veta att skulle man nån gång hamna i nåt juridiskt problem, då har man en välutbildad farsa som gärna trycker ner folk i skoskaften om det behövs. Här skulle jag länka till hans hemsida, men det står bara "under konstruktion" så det får väl vara...

Min mor är undersköterska. Låter kanske inte glamouröst, men hennes jobb är ju faktiskt mer meningsfullt än många andra; hon hjälper människor som är inne i livets sista stadie. På senare tid har hon även blivit del i ett specialteam som håller på med s.k. palliativ vård (vård i livets slutskede), och med tanke på hur mycket de gamla tycker om henne, så måste hon ju göra ett bra jobb.

Hon är en fullfjädrad skogsmulle, som strövar omkring i naturen närhelst hon har tid, och när hon inte gör det så är hon fenomenal på husligheter. Jag är uppvuxen på hembakat och hemkokt! Bröd, sylt, saft, bullar, och varma hemstickade sockar. Dessutom är hon en lite lagom "knäpp" kvinna som tycker om att klättra i träd och bygga snölyktor. Hon har jämförts med en annan småtokig men härlig småländska: Astrid Lindgren. Nuförtiden har hon dessutom utvecklat sin kreativa ådra ännu mer, och börjat fotografera den vackra natur hon omger sig med. Vill man beundra hennes bilder kan man titta här: https://instagram.com/rugosa62/

Så att jag har blivit en pysslig och kreativ människa är ju inte särskilt konstigt. Jag brås ju på dessa två! Så även om jag varken kommer bli undersköterska eller civilekonom, så tycker jag att de är rätt bra förebilder bägge två.

Så, nu får det vara slut på blödigheter på ett tag framöver. The gräns is nådd. Nu ska jag bli kall och bitter igen. Puss!

Söndagsspärr?

Jahapp, då var personalfesten avklarad!

Kul, god mat, roliga lekar...

...ja, fram tills det var dags för efterfest. Förutom att den var rätt trist...

Alkoholen tar tydligen inte på söndagar. Jag har druckit vin, cider, och sprit + en shot. Känner ingenting. I normala fall skulle jag vara ganska så lagom på den mängden, men nu känns det som att jag har druckit typ... ja, ett glas vin, kanske?

Känns liksom lite meningslöst.

Puss & god natt.

Konstnärlig sorg

Ja, det var ju visst dags för lite PMS igen... brukar använda den emotionella perioden till att få ur mig så mycket känslor som möjligt. Passa på att gråta ut och sånt. Inte för att jag egentligen är ledsen för något särskilt, men för att det rensar, och släpper ut en del småskit man samlar på sig i vardagslivet. Små störningsmoment osv.

Gick förbi hallspegeln när jag skulle tvätta av ansiktet - för mascaran rinner ju ner med tårarna - men fick lite av en uppenbarelse. Det sägs ju ibland att mycket konst i olika former, föds ur sorg och/eller ångest. Nu är det ju i mitt fall inte direkt sorg, utan mer... ja, hormoner som spökar, helt enkelt.

MEN! På ett foto kan man få det att se ut som djuuup sorg. Och det blev lite konstnärligt, tyckte jag. Något liksom... ful-fint. Här är resultatet (bildkvaliteten är inte nåt vidare... mobilkamera, you know).

NU ska jag däremot tvätta av ansiktet. My work here is done.

Servitrisens lycka

Jag jobbar som servitris på stans bästa restaurang, och jag vågar definitivt påstå att den även hör till de bästa i Småland - åtminstone!

Som servitris ingår det ju ofta en lite extra-inkomst som få andra yrken har: dricksen. Och givetvis är det en kul grej, och det uppskattas väldigt mycket, eftersom det är ett kvitto på ens prestation.

MEN! 

Det är faktiskt inte det som är servitrisens lycka. Nej...

När gästerna ler från öra till öra, ser en i ögonen, och tackar för den fantastiska maten, och för jättebra service... det är det som värmer på riktigt. Verkligt nöjda, glada, avslappnade gäster, det är vad vi strävar efter.

Dricksen är som sagt ett kvitto på det, men det är inte alltid det stämmer överens... det kanske är en familj som sparat länge för att kunna åka på hotell och äta god mat, och helt enkelt inte har så mycket till övers. Eller affärsresande som betalar maten med företagets kort, och helt enkelt inte får dricksa. När då gästerna talar om för en hur fantastiskt nöjda de är, då är den där extrasiffran på kvittot mindre viktig.

Igår hade jag hand om gäster som alla blev sådär fantastiskt nöjda. Och då känns det ganska bra när man går hem. Då vet man att man har gjort ett bra jobb. Och det är det som är servitrisens lycka!

En timmes tortyr. Vad blir det för mat?

Jag har varit på massage idag. Thai-massage. Helkropp.

Om Thailand någonsin skulle hamna i krig, då skulle de kunna använda deras massage som en tortyrmetod för att pressa gisslan på information.

Okej, nej, så hemskt är det inte. En del av massagen är ganska smärtsam, men mycket av det är väldigt skönt också. De trycker ju på punkter som man inte visste att man hade, och när hon pressar ner på vissa punkter i axlarna, så går det som en ilning av gåshud ända ner i fötterna. Så det är väl någon form av knutar där längs muskler och leder, som behöver lösas upp lite.

Dessutom är det väldigt skönt efteråt, även att man är öm i vissa delar av kroppen.

Jaha, och så nästa problem... middag?

Ja, något bör jag väl äta idag. Något kolhydrat-fritt. Jag åt nämligen en macka förut idag, och även om jag inte är direkt besatt, så är tumregeln; bara kolhydrater en gång per dag.

En sammanfattning av vad jag har hemma: Wok-grönsaker, spättafiléer, kyckling (men det åt jag igår), köttfärs, bacon, grädde, kokosmjölk, lime... ja, och så en massa kryddor och sånt. 

Så det borde inte vara så svårt att fixa något. Spätta är gott, men det känns som en grej som jag hellre äter stekt med lite citron bara, just för att det är så gott. Ska man ha nån fiskgryta eller så, så tar man ju hellre nån torsk-liknande fisk. Köttfärs är okej, men det tar sån tid att tina. 

Jag var lite inne på att göra nån slags soppa, med kokosmjölk, grönsaker och lite kryddor. Det är typ... plan B. Kyckling åt jag ju som sagt igår - och det var jättegott, men lite variation vill man ju ha. 

Nja... får nog bli soppan i alla fall. Det är rätt smidigt också. Så vi kör på... kokosmjölk, grönsaker, ingefära, vitlök, lime, mangochutney, chili... lite kryddigt, helt enkelt. Japp, det blir nog bra.

Vänliga instinkter

Jag läste lite psykologi när jag gick på gymnasiet. Och jag kommer ihåg en sak som vi pratade om.

Tänk dig att du går ensam i skogen på en stig, och så möter du en annan person som går ensam. För det allra mesta hälsar man då på varandra, på något sätt. Och detta är mer än bara en vänlighetssak. Detta är väl en slags instinkt. Att hälsa på varandra i detta läge är nämligen ett sätt att avväpna. 

Att hälsa på varandra är ett slags sätt att säga "jag är inte farlig, we're cool".

Har märkt av detta i praktiken idag. Förut under kvällen var jag ute på en kort promenad, för jag var i behov av frisk luft. Jag gick genom en slags... ja, park, kan man nog säga; Gästgivarehagen. Det var e stjärnklar kväll, så jag stannade till, la mig ner på ett stenbord och tittade upp på natthimlen en stund. Så hörde jag steg, så jag satte mig upp. Jag ser bara en silhuett av en man som kommer gående med en liten vit hund. Det är ingen jag känner, men liksom per automatik så börjar vi hälsa och kallprata i ett par minuter.

Då har man avväpnat varandra! Känns ganska skönt, framför allt för mig som ung kvinna, att få det ur världen. Man behöver inte oroa sig lika mycket då. Givetvis skulle det kunna vara en ful fisk i alla fall, men det känns ändå tryggare när man har bytt några ord med varandra.

En instinkt som bygger på att människan är ett socialt flockdjur. Trevligt!

Tankar från tvättstugan

Tanke nummer ett:

Jag skulle inte kalla mig själv pedantisk... MEN jag har upptäckt något jag hatar: Sneda lakan! Pedantisk är jag inte, men jag vill att mina lakan och kläder ska vara snyggt vikta. Men detta är ju fullkomligt omöjligt när lakanen är sneda och ojämna! Hur man än viker så stämmer de inte! Nej, det gör ingen större skillnad när de används... men det är irriterande!

Tanke nummer två:

Det är på sätt och vis ganska rogivande att tvätta... det är ju ingen smutsig syssla, du handskas ju till stor del med rena textilier. Luften i tvättstugan är varm och torr, inga sopor som luktar, lätt doft av sköljmedel... När jag bodde hos min far så var det inte samma sak, eftersom tvättmaskinen och torktumlaren var i badrummet, och man körde en maskin i taget. Nu kör jag ju verkligen i princip all tvätt på samma dag, jag kan köra två maskiner och torktumlare + torkskåp samtidigt... fullt fokus på tvätten! 

Tanke nummer tre:

Jag har ju kört med en... ja, en tvätthög, helt enkelt. Ikea-kassarna ligger i garderoben, och tvätten har helt enkelt hamnat i hörnet på golvet. Men jag har ju börjat inse nu, efter att ha hållit på med detta, att det nog kunde vara bra med en tvättkorg. En stor anledning att jag kom till denna insikt, det är att nu när jag har så mycket underkläder tvättat, så måste jag förvara dessa nånstans. Jag har ju inga garderobslådor, så de måste på nåt vänster förvaras i andra lådor... eller nåt. Så vad har tvättkorgen med det att göra? Jo, lägger jag all tvätt i en tvättkorg så blir det mer plats på golvet, och då har jag mer utrymme, som eventuellt kan användas till mer förvaring. Så jag ska försöka ta mig ner till jysk lite senare, och skaffa hem en tvättkorg. Fördelen när man börjar jobba såpass sent, det är att man hinner med en hel del innan man börjar.

Och frågan alla ställer sig:

Tog jag bort luddet?

Ja men självklart! Duktig svenne!

The horror

Våra källargångar ser ut som nåt från en skräckfilm. 

O här går man ner när man ska tvätta... bort in i mörkret ska man. Visst finns det lampor, men vill man utmana sig själv så kan man gå där i mörkret. Det är ju valfritt. Beror på hur hard-core man är.

Hade jag varit spelutvecklare så hade jag helt klart skapat ett zombie-apokalyps-spel, och på något sätt tagit inspiration från vår källare. Har ni spelat Left 4 Dead? Visst känns det som att det skulle vara proppfullt med zombies (och jag är fullt medveten om att de tekniskt sett inte är zombies, utan bara smittade av denna skumma epidemi, men shit the same).

Okej, nog med nörd-prat.

Natti natti!

När man väl har satt igång...

Ja, okej... jag bokade ju tvättid för ett tag sen. Jag ska erkänna att jag aldrig gick ner i tvättstugan. Jag sov den gången.........

Men nu har jag bokat en tvättid imorgon! Och jag har sorterat det mesta av min tvätt också, så det står tre färdiga kassar i hallen, bara att stoppa in i maskinen! Det är visserligen lite mer som ska in, men jag kan ju inte köra allt på en gång ändå, så medans den första laddningen kör så har jag tid till att sortera upp resten.

Och när jag nu ändå ska göra en massa nytta imorgon, så ska jag passa på att göra ännu mer nytta!

Jag har ju dragits med en ovanligt segdragen förkylning... kroppen funkar som den ska vad jag märker, jag har inte ont nånstans... men fortfarande är näsan lite bråkig och ibland dyker det upp lite hostningar. Aldrig mycket, utan det räcker med ett "host host" så är det över... men det har svårt att ge sig. Hur som helst, jag tror ändå att min kropp är pigg nog till att klara av lite muskelträning. Så det ska jag ägna mig åt lite när tvätten går.

För övrigt så har jag varit duktig och tagit itu med den värsta disken... min toalett har fått sig en rejäl rengöring, köpte hem dels rengöringsmedel till toaletten, och dels såna där "fresh disks" från WC-duck. Så jodå, jag rengör ibland. Gick en kort runda med dammsugaren förut också, igår tog jag ut alla sopor, torkade av köket med desinfektion... och har satt upp tre glas med vinäger+honung+diskmedel, för att bli av med alla äckliga bananflugor. Ibland blir det lite gjort, minsann!

Ja, och att jag pysslar med sånt här... jag jobbar ju ändå ikväll och imorgon kväll, och när jag ska jobba så gör jag inte så himla mycket innan jag börjar. Imorgon hade jag visserligen tänkt gå ut lite innan, eftersom jag börjar kl 18, men... nä, vafan, annars hade jag fått vänta med tvättid tills nästa vecka, och det orkade jag inte. Och i helgen är jag ledig så DÅ har jag ingen lust att tvätta.

Visst är det tråkigt när jag skriver om såna här trista vardagsgrejer? Jaja, det får ni stå ut med emellanåt!

Pusshej!

Mamma mu - en förebild

För ett par dagar sen fick jag syn på ett vykort inne på bokhandeln. Vykortet föreställde Mamma Mu, när hon sitter i trädkojan hon har byggt. Jag köpte kortet och skickade iväg till min egen mamma, för på något sätt tyckte jag att dessa två kvinnor liknade varandra lite. Vissa tyckte att det var lite konstigt att bli jämförd med Mamma Mu... men det är väl inte alls något negativt?

Mamma Mu är en ko, men hon följer verkligen inte normerna för hur en ko "ska" bete sig. Hon gör precis det som faller henne in, hon provar och försöker... och lyckas oftast! Kan hon cykla? Klart hon kan! Inte kan väl en ko bygga koja? Joho, visst kan hon det! 

Mamma Mu är en frontfigur för starka och självständiga kvinnor som inte låter sig hållas tillbaka av vad som anses normalt. Skit samma om kor inte brukar cykla, hon kände för att göra det, så hon gjorde det! 

Mamma Mu kanske ofta mest ses som en söt figur i barnböcker, men om man tänker på det, så är hon en feministisk förebild! Vi borde inspireras av denna härliga kossa!

The worst is done

Var hos tandläkaren imorse...

Ja, det var inga större konstigheter i min mun. Inga hål, ingen tandlossning... lite inflammerat tandkött, men det var ju inte oväntat. Så hon menade att om jag bara kör på som jag har gjort nu med att borsta ordentligt, använda tandtråd och skölja med corsodyl (fy fan så vidrigt det är) så kommer inflammationen att lägga sig.

Hon tog bilder, "mätte" med nåt vasst, och skrapade tandsten... och den här tjejen var tusen gånger bättre än den förra satmaran jag hade. Hon kan inte ha varit många år äldre än mig, och hon var förstående, väldigt mjuk i händerna och förklarade allt hon gjorde och varför det blir si och så...

Den förra jag hade... fy fan. Det var hon som satte igång tankarna på tandlossning från första början. Det var första gången mitt tandkött var inflammerat, och det var ganska rejält då. Då frågade jag lite försiktigt om tandlossning för jag hade hört talas om det. Hon svarade med att lätt rycka på axlarna och säga "Ja det kan mycket väl hända". Dessutom så petade hon i tandköttet så det blödde rätt rejält, och så höll hon upp en spegel och visade. Smart grej att göra mot någon med tandläkarskräck, jag höll ju på att svimma av.

Så på samma sätt frågade jag denna nya tjejen. Fick nu istället svaret att, jo, visst är det möjligt, men det händer först när man har haft mycket inflammerat tandkött genom åren, och det händer först när man kommer upp i 50-års-åldern i så fall. Så visst ska man förebygga det genom att hålla munnen frisk, men det är inget som kommer hända med mig de närmsta 20 åren.

Nämnde även mina fullständigt irrationella tankar... det här med att tänderna skulle lossna om jag tuggar på något, eller att de skulle råka rycka ut tänderna när de höll på att skrapa tandsten (för det är ungefär så det känns). Ja, det första var ju ganska självklart att det kommer inte hända, och att hon skulle rycka loss tänderna... "det är omöjligt, jag skulle inte lyckas med det hur mycket jag än försökte".

Ja, munnen känns fortfarande lite konstig. Corsodyl gör att man smakar fan i munnen dygnet runt, det ilar fortfarande - för vilket jag blev rådd att köra med sensodyne, hon kunde inte se nån större orsak än att det kan vara lite känslighet i tandhalsarna, och sånt går över - och tandköttet är fortfarande ömt, men det är väl inte så konstigt eftersom hon har varit nere och petat i det... har dessutom haft en känsla av att mina käkar inte längre "passar ihop" när jag biter, men eftersom röntgenbilderna såg ut som vanligt så antar jag att det inte var någon fara. Dessutom känns det ju ganska konstigt... skulle hela käken liksom bara ha rört sig och flyttat på sig?

Nja, misstänker att det bara rör sig om att jag har varit väldigt spänd de senaste dagarna, så när jag inte slappnar av i käkarna så kanske de inte ligger som de gör i vanliga fall, så att säga. Dessutom har jag ju inte tuggat ordentligt på något på fyra dagar, så jag har ju inte bitit ihop särskilt mycket, och då kanske det känns ovant när jag väl gör det.

Nåja, det är i alla fall en något betryggande känsla att veta att mina tänder inte kommer falla ut, det pågår inget onormalt i min mun, jag har fortfarande inga hål... det är alltså mest jag som är nojig. Ilningar och lite inflammerat tandkött är normalt, och kommer gå över.

Men! 

Något som jag tänker lite på... okej, jag har ju alltså varit slarvig med min egen tandvård. Och jag har fått inflammation i tandköttet. Men trots mitt slarv så har jag aldrig haft ett enda hål. Så man kan ju anta att mina tänder är gjorda av stål, medan mitt tandkött är gjort av typ skumgummi. Lite konstigt, med mitt slarvande så borde jag ha fått åtminstone nåt hål. Inte för att jag inte är tacksam över det, det är väl jättebra att mina tänder är starka... hade dock varit skönt om köttet varit lika beständigt. 

Jaja... nu ska jag ta en dusch, sen börja så smått att göra mig klar för att jobba. 

Tandvårdsskräck - en äkta fobi

Ja, så är läget. Jag har tandvårdsskräck (som det heter idag sen de bytte ut det missvisande uttrycket "tandläkarskräck"). Visst, det är väl många som tycker att det är lite otrevligt att gå till tandläkaren, men i mitt fall är det långt mycket mer än så.

I mitt fall handlar det om en rädsla för allt som har med tandvård att göra. En så vanlig och oförarglig syssla som att borsta tänderna, är för mig ett obehag! Jag tycker att hela processen är... tja... äcklig! Ta in nåt klet i munnen som inte smakar särskilt gott (nej, jag är inte jätteförtjust i mint, och det är nog just pga att jag förknippar smaken med tandvård), som sedan blir till ett tjock skum som det känns som att man ska sätta i halsen... nej, det är inte någon trevlig upplevelse. Men värre blir det. Tandtråd! För ett par dagar sen bestämde jag mig för att jag skulle vara duktig och köra ordentligt med tandtråd i hela munnen, just därför att jag har anat att mitt tandkött är en smula inflammerat...

För det första: jag gråter genom hela processen. Inte för att det gör ont - det gör det lite också iofs - men för att det är så fruktansvärt skrämmande och obehagligt.
För det andra: jag är skakig! Mina händer darrar när jag för upp den där tandtrådshållaren (typ plackers) mot munnen.
För det tredje: jag måste hålla hårt i något! Inte för att jag tror att jag ska svimma, men för att kunna greppa tag om något och liksom få nåt slags fysiskt utlopp. Så jag tog tag i min badhandduk och höll den hårt i handen upp emot hakan - på samma sätt som ett skräckslaget barn håller i en snuttefilt.

Vi avslutar hela skräckscenariot med munskölj. Återigen, denna erbarmliga mintsmak, och den där äckligt brännande känslan. Visserligen så kan man ju välja ett munskölj som inte är så starkt, det finns ju fler varianter, men det jag har använt nu senast är colgate, och det är ganska starkt.

Men det är ju mer än bara obehag vid själva tandvården! 

Detta är en äkta fobi, därför att jag blir rädd för saker som fullständigt saknar logik! De senaste två-tre dagarna har jag känt ilningar i en tand, samt varit lite öm i tandköttet. Ilningen kan ju vara vad som helst, och sånt går ofta över av sig självt, men mitt ömmande tandkött är ett tecken på inflammation.

Detta kände jag första gången för... ja, det var nog tre dagar sen. I mitt huvud uppstår panikrädsla. När jag hade duschat och skulle böja huvudet upp-och-ned för att föna håret, så fick jag för mig att mina tänder bara skulle trilla ut när jag böjde mig ned. Varje gång jag har borstat har jag tänkt att en tand kommer lossna när jag går över den med borsten. Jag har - och jag skämtar inte nu - ätit jättedåligt sen jag kände detta, för jag har varit rädd för att tugga, för att det känns som att tänderna kommer fastna i det jag tuggar på, och lossna.

De flesta skrattar till lite när jag berättar detta... och jag förstår det. För även jag inser ju att detta är så gott som omöjligt. Men jag är ändå rädd för det. Igår gick jag var tionde minut och kände på mina tänder ifall de var lösa. Det blir en fixering!

Även nu när jag skriver detta sitter jag och liksom rutinmässigt biter ihop käkarna då och då, som om jag vill försäkra mig om att "trycka fast" tänderna. Det finns ingen logik! Hade mina tänder varit nära att lossna så hade det förmodligen märkts tidigare... och jag har fått förklarat för mig att tänder sitter ändå rättså hårt, och de släpper inte i första taget. Har pratat med vänner som har hållit på med boxning och fått x antal präktiga smällar på käften, och tänderna sitter. Har pratat med vänner som haft typ blodförgiftning i tandköttet så hon fick ligga med dropp i en vecka, och tänderna sitter.

Så att mina tänder skulle lossna av att det ilar och ömmar lite... det är inte särskilt logiskt. Men likförbannat är jag rädd. Det svåra med en sån här fobi är att många har lite svårt att förstå den... folk som menar att de har "fobi för att bli levande begravda"... ja men no shit sherlock, du vore ganska dum i huvudet om du inte skulle tycka att det vore skrämmande. Likaså att vara rädd för ormar är ganska vanligt och även om ormarna här i Sverige inte är superfarliga, så finns det ändå en förståelig grund bakom rädslan.

Men nu pratar vi om en ren och skär fobi! En fullständigt irrationell rädsla, utan logisk grund. Eller ja, någon logisk grund finns det väl i att ogilla att gå till tandläkaren, men i mitt fall är det ju som sagt lite mer än bara det. Även om tandläkarbesök gör mig svimfärdig också.

Nåja. Jag håller på att försöka bota min rädsla här hemma i alla fall. Det vore ju skönt om jag kunde ta hand om mina tänder själv utan att känna ett sånt obehag. För i och med att jag tycker det är så obehagligt, så är det väldigt lätt hänt att jag slarvar. Och det är ju just detta slarvande som nu gör att mitt tandkött ömmar och blöder. Jag har varit med om detta förr... så jag vet ungefär hur man ska tackla det. Noggrann borstning, noggrann med tandtråd (och inte bara mellan tänderna, djupt ner i tandköttsfickorna ska man...) och särskilda munskölj som smakar SKIT.

Men... jag har ju insett att jag måste ta tag i problemet med tandläkare också. Så... *djupt andetag*. Imorgon ska jag försöka ta mod till mig och ringa till tandläkaren, förklara min situation för receptionisten, som då får ge mig en tid hos en tandhygienist som är duktig på att hantera min typ av problem. För även om det nu "bara" är en inflammation och det enda jag ska göra är att fortsätta med den behandling jag själv har påbörjat, så vore det skönt att få det svart på vitt. Och om det nu skulle vara något allvarligare... ja, då är det väl bäst att få det fixat.

Detta måste väl också ge vuxenpoäng? Att ta itu med sina problem?

Civilkuraget - en man reagerar

Tänkte skriva om något som hände mig i fredags. Det kan tyckas som en liten händelse, och den varade bara i typ två minuter... men för mig tände den ett liiiitet hopp för mänskligheten.

Jag och min väninna var ute på krogen. Efteråt gick vi - som alla andra - till stans enda nattöppna pizzeria (det enda de överlever på, maten är vidrig, duger endast när man är onykter, och det är nätt och jämt). Jag ställde mig i kön som var både tjock och lång - ja, för vissa tycktes köa på bredden också. Min väninna var utanför och... ja, pratade med folk antar jag. Hur som haver...

När jag stod där - iklädd jeans, crop-top (kort tröja som visar typ halva magen, för er som inte vet) och scarf - kände jag hur någon ryckte i mina kläder. Den skyldige var en man som säkert var runt 50, och jag kände igen honom, för han hade tidigare under kvällen råkat springa in i mig inne på krogen, och verkligen synat mig uppifrån och ner, med ett slemmigt flin. Då hade jag bara viftat bort det och gått iväg, jag har för mig att jag mumlade nåt i stil med "o va glor du på?". Nu stod han alltså nära mig i kön, och med samma slemmiga flin börjar han dra i min top. Givetvis blir jag förbannad och fräser "Men för fan, lägg av!"

Men... det som hände efteråt, det värmde i min lilla frusna själ.

Precis när jag har fräst ifrån ser jag hur en annan man - som kanske var nånstans mellan 25-30 - tar tag i den äldre mannens axel och börjar skälla på honom. Han är rentav skitförbannad och säger nåt i stil med "Vad fan står du och drar i hennes kläder för jävla..." och så vidare, jag lyssnade inte så noga, jag var något förstummad.

Den här yngre mannen har jag aldrig sett förut. Vi känner inte varandra alls. Det som hade hänt var att han såg något som han inte tyckte var okej, och han sa ifrån! Hade jag känt människan hade jag inte blivit lika förvånad, då är det ju nästan givet. Men att en vilt främmande människa försvarade mig, bara för att han tyckte att jag blev illa behandlad... det händer inte varje dag! Han var bara uppmärksam, och sa ifrån när han såg något orätt.

Och jag blir genast lite rörd! Jag är en stark kvinna, och hade den här gubben fortsatt vara obehaglig så hade jag inte tvekat att ge honom en rejäl lavett - jag har gjort det förr mot oförskämda karlar. Så det var inte det att jag behövde försvaras... men det kändes ganska skönt att någon annan försvarade mig, trots att han inte kände mig, och trots att han inte egentligen behövde.

Tyvärr såg jag inte den här killen mer sen. Både han och den äldre försvann ur kön, så jag misstänker att det var lite tjafsande... men hade jag sett honom igen - den yngre alltså - så hade jag tackat honom, och berömt honom för sitt civilkurage.

Vi borde se honom som en förebild! Detta var inget gigantiskt brott, det var bara fult och tarvligt, men han gjorde vad han kunde, helt enkelt för att han tyckte att det han såg var fel sätt att behandla någon - vilket det ju självklart är. Fler av oss borde göra sånt här! Även om det bara är småsaker så borde vi ha modet att säga ifrån när vi vet att det vi ser inte är okej.

Leve civilkuraget, och leve den okände mannen i pizza-kön!

P.S. När jag säger att det den här gubben gjorde mot mig var en småsak, så är det ju ur min högst personliga synvinkel. Jag ser det som en småsak dels för att det inte är första gången det händer mig, och dels för att jag vet att jag kan bita ifrån rätt rejält själv i såna lägen. Men för tjejer som inte kan det, ska en sån här sak inte ses som en småsak. Då kan man med gott samvete anmäla den slemmige gubb-fan för ofredande. Sådeså.

Vintern 15/16 kommer bli ett helvete

Vad vet jag om detta? Är det så att jag är en smula synsk? Nja, det behövs inte i detta läge. Så hur vet jag att kommande vinter kommer bli förjävlig? Det beror inte på snö, det beror inte på hur lång den blir... det beror på den här kassa sommaren. Let me explain!

Jo. Solen har en stor och viktig funktion för oss människor. Det är tack vare den vi får vitamin D. Men just för att vi får den från solen innebär det att vi här uppe i norden, där det är mörkt halva året, är det väldigt vanligt med D-vitaminbrist. Såhär skriver "kostdoktorn":

"D-vitamin är unikt bland vitaminerna. Det är ett steroidhormon, som våra könshormoner testosteron och östrogen. D-vitaminet påverkar effekten av hundratals gener i de flesta av kroppens celler. Potentiellt kan det därför påverka hälsan på mängder av sätt.

En brist, vanligt hos svenskar i allmänhet, kan alltså teoretiskt ge nästan vilka sjukdomar som helst.

Allt mer forskning talar för att D-vitaminbrist har en roll i mängder av sjukdomar. Infektionssjukdomar, vinter- och vårdepressioner, cancer, hjärtsjukdom, benskörhet, autism, generell värk/fibromyalgi, övervikt… listan på sjukdomar där ett samband misstänks är lång.

Mycket återstår att säkert bevisa, men en del är så gott som säkert redan nu. D-vitamin är billigt, säkert och biverkningsfritt i högre doser än man tidigare trott." // http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin

Så vad kommer hända i vinter? Jo, vi kommer bli sjuka och deprimerade. Detta har varit den sämsta sommaren på länge, jag kan inte direkt minnas en sommar som varit lika kass. 

För längre sen påverkades vi av dåliga somrar på det sätt att vissa matvaror tröt. Och visst märks det nu med, till exempel eftersom hallon och smultron har mognat mycket senare än vanligt. Men pga all import och att vi kan frysa in saker mer så påverkar inte det oss jättemycket. Men jag tror på fullt allvar att bristen på sol kan komma att påverka oss. Jag tycker redan att det märks, men det kanske bara är nåt jag får för mig. 

D-vitamin lagras i huden i ca 3 månader. Så om vi säger att vi har en solig sommar september ut, så kommer vårt lagrade D-vitamin vara som längst till december. Och då har ju faktiskt bara halva den mörka tiden passerat, och vi har minst 3 månader kvar tills våren kommer och vi kan börja lagra nya D-vitaminer från solen. 

Så ett hett tips efter en kall sommar: käka lite tillskott! Solarium funkar ju också, men det sägs ju ha lite biverkningar såsom ökad risk för hudcancer... så vill man vara på den säkra sidan bör man nog käka vitamintillskott istället. Även om jag säkert kommer ligga lite i solarium i vinter ändå - bara för att det är skönt.

Och apropå sjukdomar... ligger hemma med en rejäl förkylning. Sjukanmälde mig idag, är ledig måndag och tisdag, så jag hoppas verkligen att jag frisknar till snabbt så jag slipper sjukanmäla mig ännu mer.

Natti natti!