Vänliga instinkter

Jag läste lite psykologi när jag gick på gymnasiet. Och jag kommer ihåg en sak som vi pratade om.

Tänk dig att du går ensam i skogen på en stig, och så möter du en annan person som går ensam. För det allra mesta hälsar man då på varandra, på något sätt. Och detta är mer än bara en vänlighetssak. Detta är väl en slags instinkt. Att hälsa på varandra i detta läge är nämligen ett sätt att avväpna. 

Att hälsa på varandra är ett slags sätt att säga "jag är inte farlig, we're cool".

Har märkt av detta i praktiken idag. Förut under kvällen var jag ute på en kort promenad, för jag var i behov av frisk luft. Jag gick genom en slags... ja, park, kan man nog säga; Gästgivarehagen. Det var e stjärnklar kväll, så jag stannade till, la mig ner på ett stenbord och tittade upp på natthimlen en stund. Så hörde jag steg, så jag satte mig upp. Jag ser bara en silhuett av en man som kommer gående med en liten vit hund. Det är ingen jag känner, men liksom per automatik så börjar vi hälsa och kallprata i ett par minuter.

Då har man avväpnat varandra! Känns ganska skönt, framför allt för mig som ung kvinna, att få det ur världen. Man behöver inte oroa sig lika mycket då. Givetvis skulle det kunna vara en ful fisk i alla fall, men det känns ändå tryggare när man har bytt några ord med varandra.

En instinkt som bygger på att människan är ett socialt flockdjur. Trevligt!