Tandvårdsskräck - en äkta fobi

Ja, så är läget. Jag har tandvårdsskräck (som det heter idag sen de bytte ut det missvisande uttrycket "tandläkarskräck"). Visst, det är väl många som tycker att det är lite otrevligt att gå till tandläkaren, men i mitt fall är det långt mycket mer än så.

I mitt fall handlar det om en rädsla för allt som har med tandvård att göra. En så vanlig och oförarglig syssla som att borsta tänderna, är för mig ett obehag! Jag tycker att hela processen är... tja... äcklig! Ta in nåt klet i munnen som inte smakar särskilt gott (nej, jag är inte jätteförtjust i mint, och det är nog just pga att jag förknippar smaken med tandvård), som sedan blir till ett tjock skum som det känns som att man ska sätta i halsen... nej, det är inte någon trevlig upplevelse. Men värre blir det. Tandtråd! För ett par dagar sen bestämde jag mig för att jag skulle vara duktig och köra ordentligt med tandtråd i hela munnen, just därför att jag har anat att mitt tandkött är en smula inflammerat...

För det första: jag gråter genom hela processen. Inte för att det gör ont - det gör det lite också iofs - men för att det är så fruktansvärt skrämmande och obehagligt.
För det andra: jag är skakig! Mina händer darrar när jag för upp den där tandtrådshållaren (typ plackers) mot munnen.
För det tredje: jag måste hålla hårt i något! Inte för att jag tror att jag ska svimma, men för att kunna greppa tag om något och liksom få nåt slags fysiskt utlopp. Så jag tog tag i min badhandduk och höll den hårt i handen upp emot hakan - på samma sätt som ett skräckslaget barn håller i en snuttefilt.

Vi avslutar hela skräckscenariot med munskölj. Återigen, denna erbarmliga mintsmak, och den där äckligt brännande känslan. Visserligen så kan man ju välja ett munskölj som inte är så starkt, det finns ju fler varianter, men det jag har använt nu senast är colgate, och det är ganska starkt.

Men det är ju mer än bara obehag vid själva tandvården! 

Detta är en äkta fobi, därför att jag blir rädd för saker som fullständigt saknar logik! De senaste två-tre dagarna har jag känt ilningar i en tand, samt varit lite öm i tandköttet. Ilningen kan ju vara vad som helst, och sånt går ofta över av sig självt, men mitt ömmande tandkött är ett tecken på inflammation.

Detta kände jag första gången för... ja, det var nog tre dagar sen. I mitt huvud uppstår panikrädsla. När jag hade duschat och skulle böja huvudet upp-och-ned för att föna håret, så fick jag för mig att mina tänder bara skulle trilla ut när jag böjde mig ned. Varje gång jag har borstat har jag tänkt att en tand kommer lossna när jag går över den med borsten. Jag har - och jag skämtar inte nu - ätit jättedåligt sen jag kände detta, för jag har varit rädd för att tugga, för att det känns som att tänderna kommer fastna i det jag tuggar på, och lossna.

De flesta skrattar till lite när jag berättar detta... och jag förstår det. För även jag inser ju att detta är så gott som omöjligt. Men jag är ändå rädd för det. Igår gick jag var tionde minut och kände på mina tänder ifall de var lösa. Det blir en fixering!

Även nu när jag skriver detta sitter jag och liksom rutinmässigt biter ihop käkarna då och då, som om jag vill försäkra mig om att "trycka fast" tänderna. Det finns ingen logik! Hade mina tänder varit nära att lossna så hade det förmodligen märkts tidigare... och jag har fått förklarat för mig att tänder sitter ändå rättså hårt, och de släpper inte i första taget. Har pratat med vänner som har hållit på med boxning och fått x antal präktiga smällar på käften, och tänderna sitter. Har pratat med vänner som haft typ blodförgiftning i tandköttet så hon fick ligga med dropp i en vecka, och tänderna sitter.

Så att mina tänder skulle lossna av att det ilar och ömmar lite... det är inte särskilt logiskt. Men likförbannat är jag rädd. Det svåra med en sån här fobi är att många har lite svårt att förstå den... folk som menar att de har "fobi för att bli levande begravda"... ja men no shit sherlock, du vore ganska dum i huvudet om du inte skulle tycka att det vore skrämmande. Likaså att vara rädd för ormar är ganska vanligt och även om ormarna här i Sverige inte är superfarliga, så finns det ändå en förståelig grund bakom rädslan.

Men nu pratar vi om en ren och skär fobi! En fullständigt irrationell rädsla, utan logisk grund. Eller ja, någon logisk grund finns det väl i att ogilla att gå till tandläkaren, men i mitt fall är det ju som sagt lite mer än bara det. Även om tandläkarbesök gör mig svimfärdig också.

Nåja. Jag håller på att försöka bota min rädsla här hemma i alla fall. Det vore ju skönt om jag kunde ta hand om mina tänder själv utan att känna ett sånt obehag. För i och med att jag tycker det är så obehagligt, så är det väldigt lätt hänt att jag slarvar. Och det är ju just detta slarvande som nu gör att mitt tandkött ömmar och blöder. Jag har varit med om detta förr... så jag vet ungefär hur man ska tackla det. Noggrann borstning, noggrann med tandtråd (och inte bara mellan tänderna, djupt ner i tandköttsfickorna ska man...) och särskilda munskölj som smakar SKIT.

Men... jag har ju insett att jag måste ta tag i problemet med tandläkare också. Så... *djupt andetag*. Imorgon ska jag försöka ta mod till mig och ringa till tandläkaren, förklara min situation för receptionisten, som då får ge mig en tid hos en tandhygienist som är duktig på att hantera min typ av problem. För även om det nu "bara" är en inflammation och det enda jag ska göra är att fortsätta med den behandling jag själv har påbörjat, så vore det skönt att få det svart på vitt. Och om det nu skulle vara något allvarligare... ja, då är det väl bäst att få det fixat.

Detta måste väl också ge vuxenpoäng? Att ta itu med sina problem?