Skrattretande underkläder

Detta är något som jag tror att nästan alla storbystade kvinnor har känt någon gång.

Köpa bh. Inte lätt när man har D och uppåt i kupstorlek. Det är ju trots allt ganska rejäla grejer som ska hållas uppe, det är tungt och - ledsen om jag spräcker killarnas bubblor nu - gravitationen gör ju sitt; det blir gärna lite hängigt ibland. 

Nu har jag ju upptäckt att jag gillar Cubus bh-ar, just för att de för ett tag sen breddade sitt storleksutbud. Även de fina i spets finns oftast i upp till F-kupa. KUDOS! Så man börjar bläddra bland galgarna för att hitta rätt storlek, och så tar man fram den, och här kommer reaktionen...

"WHAT?! Seriöst eller? Mina tuttar KAN inte vara såhär stora!" *

Plagget man håller i sina händer ser bara löjligt ut, framför allt för en tjej i 20-årsåldern som inte har haft några barn och således ammat, och har en 100 % äkta byst. Det händer varje gång! Och tydligen glömmer jag mellan gångerna, för jag lär mig aldrig riktigt hur stor byst jag har. 

Självklart har jag ju fått kommentarer av andra om den saken - allt från beundrande blickar från medsystrar till slemmiga tutt-kommentarer på krogen. Men jag har aldrig reagerat så mycket, jag tycker själv inte att det är något märkvärdigt. Kanske för att jag ser dem varje dag, and it's the only ones I've ever had. Men hur eller hur så blir det därför alltid samma sak när jag ska köpa ny bh. 

Men jag fick iallafall tag i den jag ville ha. Mjuk och skön vardagsbh som håller grejerna på plats, ingen extra vaddering, inga kliande spetsar... mmmmm. 

* Detta var för övrigt något jag sa högt i provrummet till mina väninnor, och en tjej som jobbade på cubus fick sig ett gott skratt åt mitt irriterade uttalande. 

Ett ganska viktigt inlägg

Psykisk ohälsa.

Jag satt precis och läste på www.aldrigensam.com. Jag har inte varit med om samma saker som den här killen, jag har aldrig stoppat i mig en näve tabletter, jag har aldrig blivit omhändertagen... men psykisk ohälsa? Jodå.

Japp, jag mår inte alltid jättebra. Tvärtom finns det perioder då jag mår rätt dåligt. Jag funderar aldrig aktivt på att ta livet av mig, inte längre. När jag var yngre gjorde jag det - försökte aldrig, men funderade mer aktivt på det - och jag tror att väldigt många tonåringar har gjort det. Fast det dummaste med det är att man - som Betnér sa; "inte har lidit tillräckligt". Det vill säga, i den lilla värld man lever i när man är 14-15 år så är kärleksproblem verkligen hela världen. Man har inte varit med om tillräckligt mycket för att veta att det bara är just typiska tonårsproblem.

En del av min ångest är knuten till min menscykel. Min pms är såpass svår att runt sista dagen innan jag får mens mår jag oftast så dåligt att det närmast liknar en svår depression. Det varar i regel max två dagar, oftast inte mer än en, och just för att jag förstår själv att det är hormoner som spökar, har jag lärt mig hantera det ganska bra. Jag försöker sova mycket, pratar inte med folk mer än nödvändigt, håller mig helst inne och ensam och kollar på film eller andra lättsamma sysslor som distraherar mig lite. Pms är ett helvete, men ändå ett förhållandevis lättacklat problem när man lär sig känna igen den.

Men det finns en del av min ångest som inte har med pms att göra. Det är det jag kallar den "riktiga ångesten". Den kommer i perioder, och det är inte alltid jag kan direkt sätta fingret på vad som triggar igång den. Plötsligt vaknar jag och mår skit. Inte mycket hjälper egentligen, bara i korta stunder.

Jag har aldrig sökt hjälp för det. Varför? För att än så länge har jag inte känt mig tillräckligt hotad av mina problem. Jag har fått förslaget att kolla om jag kanske är bipolär eller något liknande, men jag vet inte varför jag skulle ha nytta av den informationen. Jag har ingen lust att knapra piller resten av livet om jag inte absolut måste, och då kvittar det om jag är bipolär eller inte. Det är en psykisk sjukdom som inte kan botas, det är ångest som kommer utan att behöva ha någon direkt anledning. Har man svåra problem är det bra att det kan lindras, men hittills kan jag hantera mina problem ganska bra.

Så länge jag kan tackla min ångest utan hjälpmedel ser jag det som ett sätt att växa och bli starkare. Jag inbillar mig att för varje ångestperiod jag kan ta mig ur helskinnad, blir nästa period lite kortare, eller åtminstone lättare. Perioderna är inte regelbundna. De varierar i längd, och kommer inte alltid med jämna mellanrum.

De flesta i min närhet är mer eller mindre medvetna om detta. Mamma brukar reagera snabbt, hon påpekar till och med om jag inte har lagt upp någon facebookstatus på länge. Ibland märks det utåt att jag mår dåligt, men långt ifrån alltid.

Hur kan en ung människa ens tänka tanken på att ta livet av sig? Hen har ju hela livet framför sig!

Så brukar det låta. Men man tänker inte så. Vi pratade om det på jobbet för ett tag sen, och jag sa det till en kollega som inte förstod. När man sitter mitt i ångesten så tänker man inte logiskt. I det läget lever man genom sina känslor, och det logiska tänkandet kommer i andra hand. Man bryr sig inte ett skit om kommande år, man är rentav ganska blind för det. Man är förankrad i nuet, och i nuet mår man kasst. Hur man än vrider och vänder på det är livet inte värt att leva, man vrider och vänder inte ens så mycket. Och fraser som "du har hela livet framför dig" eller "livet blir vad man gör det till" hjälper inte ett skit. Tvärtom kan de till och med vara ganska provocerande. Det är ungefär som att slänga en vindruva till en människa som svälter. Vänligt tänkt, men totalt meningslöst.

Vi har ett problem till med psykisk ohälsa. Vården. Nu har jag visserligen inte haft någon kontakt med någon form av psykisk vård, men jag har fått uppfattningen att den är ganska bristfällig. Flera personer har berättat för mig att det vanligaste är att man får prata med någon i en timme, sen får man tabletter utskrivna, och sen är det inte mer med det. Detta är ännu en anledning till att jag aldrig sökt hjälp. Om jag mår dåligt vill jag ha hjälp att ta reda på varför jag mår dåligt. Gräva upp orsaken, hitta knuten, och lösa den. Det finns givetvis bra privata psykologer, men det är i regel väldigt dyrt. Sist jag hörde någon nämna en siffra var den siffran 600 kr för en timmes samtal. Och jag tror att de flesta som kämpar med psykisk ohälsa behöver mer än ett samtal för att lösa sina problem.

Jag hoppas att det inte är en stor grej att jag pratar om detta. För det är det inte för mig. Jag har inga större bekymmer med att prata om min ångest, jag försöker vara ganska öppen med det. Jag skyltar heller inte med det, men kommer det på tal, eller om någon frågar, då har jag inga svårigheter med att dela med mig. Jag försöker hålla min ångest så odramatisk som möjligt, just för att den ska bli ännu lite lättare att tackla. Lär man sig att se det som en del av livet, och som vilken sjukdom som helst som folk får ibland - typ influensa - blir det lättare att prata om det, och man kan få hjälp eller kanske rentav hindra det innan det slår ut.

Ångest och psykisk ohälsa blir allt vanligare, det är lika bra vi vänjer oss. Gör vi det så kanske vi också kan mota den i ett tidigare stadium. På samma sätt som Clara Henry vill få oss att prata öppet om mens, vill Charlie Eriksson få oss att prata öppet om ångest. Psykiskt ohälsa är ett allvarligt problem, så när jag säger att vi ska avdramatisera det menar jag inte att vi ska ta mindre seriöst på det. Jag menar att vi inte ska tabubelägga det, att vi inte ska se det som en stor grej att prata om, just för att det är ett så allvarligt problem. Det är ingen som har några problem med att prata om cancer. Det är ett tungt ämne, men det är ingen som ser det som "något man inte pratar om". Man ska prata om allvarliga problem, oavsett vad det är. Det är så vi lär oss om dem, lär oss hantera dem och lär oss acceptera att de finns, och att vi måste ta itu med dem.

Aldrig ensam!

Skogsmullens baskunskaper

Okej, så hela detta började med att jag har en vän i Göteborg som är fruktansvärt obildad när det gäller natur. Jag accepterar att en göteborgare inte vet vad en sidensvans är, men jag accepterar inte att han kallar fiskmåsar för "fågelmås".

Så tanken var att jag - på skoj - skulle skapa "studiematerial" åt honom, och nästa gång vi ses skulle han få ett prov. Men så insåg jag att det finns säkert fler som skulle behöva läsa på lite.

Här kommer alltså ett par baskunskaper om växter och djur i naturen som - enligt mig - tillhör allmänbildning. Några kanske är något överkurs, men ni får sålla själva. Enjoy your newfound knowledge!

Talgoxe

Fåglar

Talgoxe (parus major)

Liten och väldigt vanlig fågel som finns i hela Sverige. Syns vid de allra flesta fågelbord.

Blåmes

Blåmes (Cyanistes caeruleus)

Snarlik talgoxen, men något mindre och med blå partier. Finns i större delar av Sverige, utom i fjällen.

Bofink (hane)

Bofink (Fringilla coelebs)

Sveriges vanligaste fågel. Dess sång är ett typiskt sommarläte, tänk en varm junidag vid nån skogssjö. 

Koltrast (hane)

Koltrast (Turdus merula)

Omisskännlig med sin helsvarta kropp och klarorangea näbb, honan något brunare. Utnämnd till Sveriges nationalfågel, och omtyckt av många, framför allt för sin vackra sång. Ett av de bästa vårtecknen (även min favoritfågel). 

Domherre (hane)

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Rödbröstad skönhet som mest tittar fram när vintern kommer. Besöker gärna fågelbord. Honan är något brunare på bröstet. Typisk "julfågel". 

Gråsparv (hane)

Gråsparv (Passer domesticus)

Vanlig fågel, i både skog som stadsmiljö. Gör inte så värst mycket väsen av sig, endast lite diskret tjattrande. 

Kul anekdot... satt på en parkbänk i Kalmar en gång när jag väntade på ett tåg, och passade på att käka en macka från pressbyrån. En liten sparv kom och satte sig bredvid mig på bänken och gjorde anspråk på en smakbit. Jag bröt av en brödbit och sa diskret att han skulle få den, om han tog den själv, så jag höll brödbiten i fingrarna emot fågeln - som försiktigt hoppade fram till mig och tacksamt nöp åt sig brödet. Tackade artigt med en liten knyck på huvudet innan han flög iväg. 

Kråka

Kråka (Corvus cornix)

Här nämns den s.k. gråkråkan, den som vi oftast ser och oftast tänker på när vi pratar om kråkor. Ganska stor fågel med kraxande ljud. Mamma Mu's bästa vän.

Skata

Skata (Pica pica)

Förekommer i stort sett hela landet. Vanlig runt bebyggelse. Bygger stora röriga bon i höga träd, gett upphov till uttrycket "skatbo" om risiga hus. Ofta ansedd som en ganska taskig fågel som inte sällan ger sig på andra djur och retas.

Kaja

Kaja (Corvus monedula)

Har du varit i Vimmerby? Då har du sett kajor. Svarta kråkfåglar som flyger i stora flockar. Irriterande läte. 

Gräsand (Hane: grönt huvud)

Gräsand (Anas platyrhynchos)

Har du inte sett såna här så har du bott under en sten. Förekommer i hela Sverige utom i fjällen. Finns annars överallt där det finns vattendrag. Hona och hane väldigt olika till täckningen. 

Fiskmås

Fiskmås (Larus canus)

Väldigt vanlig fågel, välkänt läte. Finns över hela Sverige. 

Blommor

Maskros

Maskros/ogräsmaskros (Taraxacum sect. ruderalia)

I varenda gräsmatta, vid varenda trottoar, intill varenda husvägg, och i stora ängar! (Och sen Ikea avbildade den överblommade formen, i varenda tak i form av lampan "Maskros")
Maskrosen är också en gammal beprövad medicinalväxt, som verkar urindrivande och sägs kunna behandla ex. lever- och njurproblem.

Blåsippa

Blåsippa (Anemone hepatica)

Blåsippan ute i backarna står... vårblomma! Växer på torr skogsmark, mest i lövskogar och blandskogar. 

Vitsippor

Vitsippa (Anemone nemorosa)

Också denna en vårblomma, i regel något senare än blåsippan. Växer på lätt skuggig och fuktig mark. 

Hundkex

Hundkex (Anthriscus sylvestris)

Ganska högväxt med små vita blommor i större "grupper".
Växer i så gott som varenda dikeskant.

Smörblommor

Smörblomma (Ranunculus acris)

Mycket vanlig, växer gärna på ängar.

"Gult som solsken, gult som gull. Vi har hela ängen full, av smörblommor som står och nickar. Vårt sommargolv har gula prickar."

Prästkragar

Prästkrage (Leucanthemum vulgare)

Växer på hårda och torra ängar, och odlad mark, och en och annan dikeskant. Populär vid midsommar, men doftar inte speciellt gott. 

Lupiner i olika färger

Lupin

Lupiner är ett släkte, och det finns ganska många arter. Jag tror dock att det är blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) som är vanligast i Sverige. Också denna blomma är populär vid midsommar.

Tallskog

Träd

Tall (Pinus sylvestris)

Högt barrträd med lång kal stam. Kallas även fura. Barren är långa och sitter ihop två och två. Kottarna är små och runda.

Gran (Picea abies)

Barrträd som till skillnad från tallen har grenar och barr längs hela stammen. Barren är korta och sitter en och en längs hela kvisten, kottarna mer långsmala än tallens. Finns flera olika sorter.

Björkar

Björk 

Björksläktet innefattar ett antal arter, med karaktäristisk vit stam. 

Lönn

Lönn (Acer platanoides)

Bastant lövträd. Vackert träd om hösten med härliga färger, och därför populärt parkträd. Det är även lönnen som släpper s.k. "näsor", deras frön. 

Ek

Ek (Quercus robur)

Kärt barn har många namn: skogsek, stjälkek, sommarek, och såklart vanlig ek. Kraftigt lövträd som kan bli mycket gammalt. Kvilleken i Norra Kvill här i Småland är beräknad till drygt 1000 år gammal, och med en omkrets på 14 meter. Har frukter/nötter som kallas ekollon.

Insekter, fjärilar och småkryp

Citronfjäril. Egen bild.

Citronfjäril (Gonepteryx rhamni)

Gul fjäril, hanen klargul och honan mer blekgul. Brukar vara bland de första fjärilar man ser på våren. 

Påfågelöga

Påfågelöga (Inachis io)

Tjusig fjäril med fläckar på vingarna som ska påminna om fläckarna på påfågels fjäderdräkt. Varför kallas fjärilen inte påfågelfjäder då? Bra fråga...

Nässelfjäril

Nässelfjäril (Aglais urticae)

Vanlig fjäril, förekommer inte bara bland nässlor. Även denna en tidig art på våren.

Tordyvel

Tordyvel 

Ett skalbaggssläkte. Finns flera olika arter, ex. skogstordyvel, fälttordyvel och sandtordyvel. Vanligen glänsande svarta. 

Trollslända

Trollslända 

Även detta ett släkte egentligen, men alla är lika till formen, färgen kan variera. 

Jaha, då hoppas jag att ni ägnar vintern åt att plugga på lite så ni har lite nya kunskaper om naturen tills våren kommer. Prov kan ordnas om så önskas! Puss & Kram!

Ge era barn lika fina julminnen som jag har

Idag är det andra advent! Jag svävar på moln, jag älskar jul. Men så kommer man alltid till "Vit jul"-kampanjerna och inser att många barn tvingas stå ut med vuxna som dricker för mycket på julafton.

Hur viktigt är det med en vit jul?

Såhär säger jag: rock 'n' roll under ansvar. Jag tycker inte att man är en dålig förälder om man tar EN liten nubbe till sillen, om man vet att man kan hantera det. Det handlar om eget ansvar, och vet man med handen på hjärtat att man inte kan ta bara en, eller vet att man blir påverkad väldigt lätt... då kanske man ska hoppa över helt! Men är man 110 % säker på att man fixar en liten nubbe utan att bli urblåst, då tycker jag att det är okej.

Jag har haft enormt fina jular under min uppväxt. Och folk har druckit. Aldrig så att någon har blivit full, för mina vuxna familjemedlemmar tog sitt ansvar, så de kunde ta en nubbe utan att det har gett mig några men för livet. Jag har aldrig sett mina föräldrar fulla. Nu i förhållandevis vuxen ålder har jag sett dem bli lite smålulliga, men aldrig på ett sätt som varit jobbigt. Men de har varit duktiga på att hålla sånt borta från oss barn.

Vit jul-initiativet är jättebra! Och viktigt! Just för att det finns vuxna människor som inte kan hantera alkohol, och ta det ansvaret. Men för er som vet att ni kan ta ansvar för er själva och era barn, och som kan hålla er till den där enda nubben eller ölen eller vad det nu kan vara... för er är det okej!

Tänd andra ljuset och käka en pepparkaka! Puss!

Berätta om din barndom, Gunilla Persson

Gunilla Persson. Jag tror att alla kan vara överens om att några hästar är på rymmen ur det stallet. Det är några halta stackare kvar som står och tuggar tvivelaktig havre, ungefär. Hon är ju en i princip outtömlig källa på allehanda dumheter, och sen hon blev introducerad i svenska hollywoodfruar har hon blivit enormt exponerad i media. Och oftast inte i en vidare positiv bemärkelse.

Jag kan ju visserligen undra varför man går med på att vara med i ett program som svenska hollywoodfruar från första början. Ja, förutom det mest uppenbara svaret; pengar och uppmärksamhet. Men de allra flesta som ger sig in i såna här realityserier blir ju ganska förlöjligade, och för det mesta är det en väldigt flyktig form av berömmelse. Innan Gunilla var det Anna Anka som var i dumheternas centrum, men nu har hon legat rätt lågt på sista tiden. Visst, alla vet vem den skräniga skånska kärringen var, men det är ingen som riktigt bryr sig längre. Programmet om hollywoodfuarna hade premiär 2009, och Anka var med under första säsongen. Det är alltså 7 år sen, och hon var berömd i kanske ett år till efter det möjligtvis. Hon fick alltså max 2 år i rampljuset - som en karaktär vi älskade att hata. Så det är väl ungefär vad en realityshow erbjuder.

Men i regeln innebär ett sånt här åtagande en väldigt stor risk att bli objekt för väldigt mycket negativ uppmärksamhet, och ibland rentav hat. Så varför gör man det? Om man nu har ett "perfekt liv" med en jäkla massa pengar och ett liv i lyx, varför känner man då ett behov av att göra en sån här grej?

När barn håller på med en massa hyss och skit, då brukar man ju se över barnets situation i hemmet. För ofta är det ju så att när ett barn försummas, då börjar det bråka, för att få uppmärksamhet. Det är såklart negativ uppmärksamhet i form av skäll och straff, men det är bättre än att inte få någon uppmärksamhet alls. Barnet gör sig sedd för något negativt, för alternativet är att förbli osedd, och det är ännu värre.

Gunilla Persson, blev du försummad som barn? Alltså jag vet inte, jag vill inte nödvändigtvis påstå att dina föräldrar gav fan i dig. Det kanske inte alls är deras fel, du kanske blev dum i huvudet i alla fall. Men fundera på det. Varför känner du ett behov av att säga att en drink i ansiktet var ett mordförsök? Folk har åkt in på psyk för mindre korkade saker än så. En drink i ansiktet hade kunnat ge dig svidande ögon, och kanske till och med något litet utslag om du har enormt känslig hud. Värre blir det inte, en drink innehåller i regel sprit och det är antiseptiskt. Det hade svidit, men du hade blivit ren. Möjligtvis om det hade varit en cosmopolitan och du hade varit dödligt allergisk mot tranbär, kanske hade du då kunnat få större komplikationer. Men förmodligen inte ens då, för du fick det ju på huden och inte i ditt matsmältningssystem.

Jag kan givetvis inte med säkerhet uttala mig. Jag vet inte, jag känner inte Gunilla. Men när en person säger saker som "Det var ett mordförsök" (om att få drinken i ansiktet), "Det är Gud som gör att du kräks", blir panikslagen och tror att hon ska dö när hennes bil stannar, påstår att hon har stjärnglans...

Kan det inte vara dags för en utredning då? Sätt lite elektroder på hennes huvud, ta lite prover och ställ personliga frågor om hennes uppväxt. Kanske hittar man ingenting. Bokstavligen. Kanske kommer resultaten på löpsedeln lyda "Läkare förbryllas: Hon bara är sån". Men kanske, bara kanske, kunde man få en liten inblick i denna mentalt defekta människas psyke, och få en förklaring. På samma sätt som när ett barn som är dålig på att stava får diagnosen "dyslexi". Det blir liksom... aaaah, ja men då är det ju inte så konstigt! Och ingen kommer någonsin störa sig på barnets tillkortakommande på svensk-lektionerna - det finns en anledning.

Gunilla Persson, du är inte rolig längre. Sök hjälp, vi börjar tröttna.

Yoga för mig

Flum-varning!

Yoga är sjukt inne nu. Alla köper yoga-mattor, dricker grönt te, pratar om positiva och negativa energier och huruvida man kan lägga fötterna bakom huvudet. Det kan inte jag.

Men jag kan känna att det har blivit nån liten fnurra på den här tråden. Yogar alla för att det verkligen är något som känns rätt för dem? Vet alla på fullt allvar vad de sysslar med? Och är alla äkta yoga-människor såna där härliga positiva hallelujah-personligheter?

Jag ska inte komma och påstå att jag har svaret på den verkliga innebörden av yoga. Men det kanske är just det som är grejen. Att ingen har svar på det. För ett par år sen jobbade jag en kort period på Öland, och där pågick en yoga-festival under ett par dagar i juni. En kväll satt jag nere vid havet. Jag hade satt mig i sanden med benen i kors och bara tittade ut över havet och lyssnade till vågornas brus. I ögonvrån såg jag att en man närmade sig och kom och satte sig bredvid mig. Jag kände igen honom, han deltog i festivalen. Och han sa till mig "Vet du att det är yoga, det du gör just nu?"

Han menade att yoga var helt enkelt "livsbejakande". Jag vet inte om det kan anses som rätt definition heller, men det var först då som jag ens började fundera över yoga. Jag är inte vig. Jag kan inte sitta i massa krångliga positioner. För att vara helt hundra procent ärlig... så förstår jag inte ens vitsen med att sitta på alla dessa olika sätt. Det sägs ju finnas olika anledningar och fördelar med varje position, fast jag vet inte om jag riktigt köper det. Till exempel: "fisken" ska hjälpa vid mensvärk och trötthet. Jag vet inte om jag tror på det.

Så vad är då yoga för mig? O nu kommer flummet.

Yoga för mig är avslappning. Att sträcka ut kroppen, liksom rätta till den lite. Har man suttit lite krökt större delen av dagen hjälper en stretchande yoga till med att räta till ryggen och liksom låta kroppen andas. Yogan för mig är också väldigt meditativ. Det absolut bästa som finns är när man riktigt hittar rätt, till den punkt då man nästan "försvinner". Och nu kommer det väldigt flummiga:

Om jag verkligen hamnar i rätt tillstånd... så är det som att hela min hjärna blir luddig. Jag kan tänka saker som inte har med yogan att göra, jag kan tänka allt möjligt - men tankarna är liksom suddiga. Tänk dig att du dyker ner under vatten, och någon ovanför ytan pratar med dig. Du både ser och hör personen, men du kan inte urskilja det så bra och både ljud och ljus är lite suddiga. Så blir det för mig om jag når den perfekta punkten.

Samtidigt som mina tankar är sådär suddiga kan jag liksom känna att min kropp rör sig på impuls. Om jag släpper kontrollen över min kropp och bara låter den vara, så är det som att jag kan börja röra mig utan att jag egentligen gör så mycket själv. Inga stora rörelser, vanligast är att jag liksom vaggar lite åt sidorna, och ibland lite diagonalt. Som om jag inte helt styrde kroppen själv. Och det känns inte på något vis onaturligt eller ansträngt.

Det är sjukt flummigt, och jag kan inte förklara varför det blir så. Men det är en skön känsla, även om jag inte alltid kommer dit när jag yogar.

Så jag tror att yoga är något väldigt individuellt. Och jag tror heller inte att det passar alla. Det finns ingen universell quick-fix som funkar för alla människor. Yoga är säkert bra för många, men jag tror inte nödvändigtvis att det gäller alla. Och för mig handlar det inte om krångliga poser eller grönt te. Och jag är definitivt inte sådär hallelujah-härlig som en del är. För mig är yoga meditativt, avslappnande och ett sätt för kroppen att få sträcka på sig ordentligt.

Men testa för all del! Men stirra dig inte blind på den där posen där du ska stå på armbågarna och ha benen i kors uppe i luften, och drick inte grönt te om du inte gillar det. Hitta en stil som passar dig - sen om du vill kalla det yoga eller inte, det är helt valfritt. Yoga är personligt, inget regelverk!

Jag får inte till någon inbakad fläta

Kvinnlighet. Femininitet. Vad är det för nåt egentligen? Ja, alltså, den officiella definitionen kan ju vem som helst kolla upp i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)...

...okej, det kunde man inte. Tydligen så definierar SAOL inte adjektiv. 

Men ja, alla fattar hur den officiella definitionen lyder. Kvinnlig är samma sak som feminin, vilket kan översättas till "kvinnlig är den som uppfattas som feminin efter vissa normer". 

Men vad är det för normer? 

Jag stod alldeles nyss och tittade på mitt hår. Jag har alltid varit ganska värdelös på att fixa håret, jag kan få till det grundläggande; hästsvans, vanlig fläta... a, det är ungefär allt jag felfritt bemästrar. Om jag anstränger mig kan jag få till en fiskbensfläta, och kanske några lockar med en bra locktång. Med hjälp av en hårmunk kan jag få till en sån där söt ballerina-knut, men mitt tjocka halkiga hår spretar gärna ut lite. 

Flätor anses väl kvinnligt? Iallafall av majoriteten. Men jag får inte till såna där snygga flätor som alla skryter med på div. tillställningar. Får jag minuspoäng i min kvinnlighet då?

Då började jag tänka på just den saken. Hur definierar man egentligen vad som är kvinnligt? Om en kille täcker mörka ringar under ögonen med lite foundation, har ringar på fingrarna och snygga naglar, är han kvinnlig då? Eller bara mån om sitt utseende? Om en man är duktig på att göra snygga flätor, har rosa skjortor och pärlarmband, är han kvinnlig? Eller bara lite hipster?

Det är så konstigt när man tänker på det. Av någon anledning har vissa saker förknippats med femininitet. Men varför? Vem bestämde att rosa var kvinnligt? Eller att välpolerade naglar var det? Ska man hårddra det hela så finns det ju faktiskt bara två saker som man definitivt kan säga är kvinnliga; våra bröst och våra könsorgan. Det är något som uteslutande kvinnor har. 

Självklart skulle jag också - om jag blev tillfrågad - säga att champagnefärgade pumps, vita spetsar, röda läppar och ett långt vågigt hårsvall är kvinnligt, så jag är ju inte bättre än någon annan i det avseendet. Det som fascinerar mig är hur detta är så inpräntat i våra normer att till och med vi som är ganska liberala av oss, också har idéer om vad som är kvinnligt och manligt. Och alla har det, försök inte rättfärdiga er själva. Det är ingen som skulle se prinsessan Madde på stan och tänka "Så jävla butch!"

Min första tanke var - hedning som jag är - att det som vanligt var religionens fel, att vi har den syn vi har på de respektive könen. Fast så är det ju inte. Det är väl ganska så fastställt att kvinnor under vikingatiden bar klänning och män bar byxor. För en gångs skull är Jesus oskyldig. Nästa tanke är helt enkelt att man kom på det ur ett sexuellt perspektiv. Männen fick byxor med gylf för att ha relativt enkel tillgång till sina "grejer" och kvinnor klänningar med vida kjolar för att det skulle vara enkelt att... "ta sig in". 

(Vilket torde förklara varför det uppstod panik när kvinnorna började klä sig i byxor. Nu jävlar, nu stänger hon till om kussimurran, hur ska vi göra då? De var väl inte bekanta med hur man fick upp någon annans gylf på den tiden.)

Ibland funderar jag över om jag anser mig själv som kvinnlig. På vissa sätt gör jag det. Jag gillar att gå runt i snygga klackar, lägger gärna en snygg make-up om jag har tid och lust, trivs bra i kjol, och är traditionellt pysslig och huslig. Men samtidigt lägger jag minimalt med tid på mitt hår, och även om jag stundvis går i snygg make-up så är jag inte så ambitiös att jag sminkar mig bara för att gå ner till Ica eller gå till gymmet. Inte heller umgås jag så värst mycket med andra flickor, och reagerar inte så mycket på burdus humor eller sexistiska skämt - i många fall är det jag som hittar på dem. Och jag trivs tusen gånger bättre i grönt än i rosa.

Så på frågan om jag är kvinnlig svarar jag "Ja, och nej". Inte bara för det jag nämnde nyss, men för att jag ibland undrar varför vissa av mina egenskaper ska anses som kvinnliga eller manliga. Är inte det egentligen totalt ointressant information? 

Min mor ser nog väldigt feminin och "dam-ig" ut på håll, men min morsa har både jaktlicens och MC-kort. Och det skulle då vara typiskt manliga egenskaper. Jag vet inte riktigt...

Jag säger inte att vi nödvändigtvis måste sluta använda termerna "maskulin och feminin" men jag tror nog att många skulle behöva ta sig en liten tankeställare. Och kanske behöver vi justera vårt perspektiv lite. Kanske sluta se polerade naglar som enbart kvinnligt. 

                                                                         

 Dagens mode, typ                                                                    
   

 

"Edwardian Fashion" tidigt 1900-tal

Kvinnan har ju trots allt förändrats lite genom åren...

Kön har ju faktiskt egentligen inget att göra med ens personlighet. Konstigt att vi ändå har lyckats knyta ihop dem genom alla dessa århundraden. Vi kommer nog aldrig sluta heller. Och vi kanske inte nödvändigtvis borde sluta heller. Men konstigt är det iallafall. Sådeså. 

Allsmäktiga facebook-statusar

Oktober. Vet ni vad som händer då? Allt blir rosa. Cancerfonden drar igång bröstcancer-kampanjer. Rosa produkter i affärerna, rosa band... ja, och så förstås de alltid lika effektiva facebook-kampanjerna. För det hjälper ju...

Varenda höst kommer det. Folk sätter små rosa band på sina profilbilder, det sprids nån enormt töntig status-epidemi där man ska följa nån slags kod eller "hemligt meddelande" för att visa sitt stöd och sprida "awareness" (jag kom inte på ordet på svenska). Och jag blir lika jäkla trött på det varje gång.

Vet ni vad cancerfonden behöver? Pengar till forskning. Nån jävla urfånig facebookstatus eller liten gullig rosa symbol på din profilbild gör inte ett skit nytta. Det enda det gör är att få dig själv att se bra ut för du signalerar att "du bryr dig". Ja alltså, det krävs knappast någon symbol i sociala medier för att vi alla ska kunna komma överens om att cancer är en jävligt dålig grej. Men borde inte alla då försöka hjälpa till på riktigt? Du som lägger upp en status på facebook om bröstcancer men inte köper ett rosa band, du hycklar bara. Det är ungefär som att säga "cancer är ju tråkigt, men jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att lägga pengar på det".

Och alldeles nyss såg jag en annan rolig grej.

"SUPPORT BREAST CANCER! Set the tatas free. October 13 NO BRA day."

Haha... jaa. Okej, så att jag tar av mig min bh den 13 oktober, det skulle alltså hjälpa andra människor mot cancer? Jag för min del tycker att det är ganska obekvämt att gå utan bh, det blir lätt så när man är storbystad. Så tanken med den här dagen är att jag ska gå runt i obehag en hel dag för något som ändå inte gör någon reell skillnad. Hade det varit så att någon hade skänkt en summa pengar för varje person som gått utan bh den 13 oktober, då hade jag absolut kunnat ta det. Men nu är det inte så, och jag kan skänka pengar utan att ta av mig min bh.

Jag säger inte att alla människor ska skänka halva sin månadslön till cancerfonden för jag är ju realistisk nog att fatta att de flesta inte skulle klara av ett sånt bortfall på finanserna, vi har ju alla lite räkningar att betala. Men ett rosa band kostar 30 spänn. Icas rosa kassar kostar 5 kr istället för 2, och då går 3,50 till cancerfonden. Köp de rosa bullarna som säljs i varenda mataffär och bensinmack, om du nu är fikasugen. Alltså, det finns många saker man kan göra som inte behöver kosta en förmögenhet. Man kan tycka att 3,50 till cancerfonden per såld plastkasse inte är mycket pengar, men det är iallafall mer än vad din jävla facebookstatus ger. Nu har jag ju inte full koll på Icas kundstatistik, men om vi säger att Ica kvantum i Vimmerby - där jag bor - har 500 kunder på en dag. Om alla dessa köper rosa bandet-kassen istället för den vanliga, och då skickar 3,50 var direkt till cancerfonden, då blir det 1750 kr. Nej, alla måste inte göra jättemycket om man känner att det inte funkar, men om alla gör något så blir det en del om man lägger ihop allt. Många bäckar små, ni vet.

Man gör vad man kan.

Cancer är ett jävla helvete. Alla sorter. Bröstcancer drabbar 20 kvinnor varje dag - enligt cancerfonden. Jag tycker inte att jag behöver rosa filter på profilbilden. För mig räcker det att köpa ett rosa band och lite rosa kassar, till skillnad från alla facebook-hjältar som bemödar sig med ett knapptryck. Men det är väl en perspektivfråga, kanske. Jag vet inte. 

Rosa bandet finns att köpa på Ica, Lindex och Apotek Hjärtat. 

När kyrkan vinner över människan

Har alla läst nyheterna? Ja, eller Facebook, för det är ju överallt där med.

Senaste förslaget i Polen: Totalförbud mot abort! Bra jobbat, Polen. Ni har nu backat ett par steg i utvecklingen.

Polen har sedan innan redan haft ganska strikta lagar emot abort. Enda gångerna man fick göra abort var om kvinnans liv var i fara, om det fanns en risk för bestående skador hos fostret, eller om graviditeten var resultat av våldtäkt eller incest - något som måste bekräftas av vittnen.

Men nu är alltså förslaget att inte ens detta ska räcka, utan att abort ska förbjudas helt.

Vi jämför med Sveriges abortlag. I Sverige är abort helt tillåten fram till vecka 18. Varför vecka 18? För att fram tills dess är fostret inte kapabelt att överleva utanför moderns kropp, dvs. har inte påbörjat ett eget liv än utan är fortfarande en del av modern. Under dessa 18 veckor behöver man inte uppge något skäl till aborten. Man blir erbjuden att prata med en kurator, men det är inget man behöver göra, och är man myndig - dvs. över 18 år - behöver man inte tala om för någon annan att man gör en abort. Efter 18 veckor kan en abort fortfarande få göras, men det måste vara av speciella skäl som först måste godkännas av socialstyrelsen.

I Polen pågår nu protester, och igår kallade kvinnorna dagen för "Black Monday". Protesterande kvinnor klädde sig i svart som en symbol för sorgen över deras förlorade rättigheter. Utöver den mörka klädkoden vägrade även kvinnorna att arbeta eller utföra sysslor i hemmet.

Jag såg en bild på Facebook. En dam som jag skulle gissa var ca 70+, klädd i svart, och hållandes ett plakat på vilket det stod "I can't believe I still have to protest this shit".

Ja, vad säger man nu då? Abort torde vara en rättighet för kvinnor i dagens samhälle. Aborterna görs smidigt och säkert, kvinnan tar ingen skada mer än eventuella blödningar och lite smärta, men efter det fungerar hennes kropp som vanligt igen. När en kvinna blir gravid så behöver det inte bero på slarv, okunnighet eller dåligt omdöme. Det finns tyvärr inga preventivmedel som alltid är 100% säkra. Shit happens!

Detta förslag i Polen är uppenbarligen något som kommer från religionens förlegade människosyn - och framför allt kvinnosyn. Jag läste en tweet från en kvinna som förespråkade det nya förslaget, och hon skrev "Om vi tillåter kvinnor att döda sina egna barn, hur kan vi då säga att andra människor inte ska döda varandra?"

Lite skev jämförelse kan ju jag tycka. Säg att jag skulle bli gravid, och när jag upptäcker detta är jag i vecka 7. Vid det laget är "barnet" inte ett barn utan fortfarande en samling celler som börjat ta form. Vad som händer då vid en abort är att jag får ett piller. Japp, så komplicerat är det. Gör man en abort innan barnet har hunnit bli ett barn, då finns det inget liv att tala om. Jag tycker också att det vore fruktansvärt om en kvinna i vecka 25 födde ut sitt barn och dödade det. DET är att ta ett liv. Att göra en abort innan livet har påbörjats, det är INTE att ta ett liv.

Ja, och nu borde det ju vara ganska klart vad jag anser om abort. Och ja, om jag blev gravid i dagsläget så skulle jag göra en abort. Jag vet inte om jag någonsin vill ha några barn alls, men i så fall inte förrän jag hunnit bli 30, och jag kan uppge massor av anledningar om någon undrar. Min mor var 32 när hon fick mig, och det har funkat finfint, I don't see the problem.

Man kan ju tycka att vi i västvärlden borde ha kommit såpass långt i utvecklingen att alla skulle förstå skillnaden mellan abort och mord. Men i kyrkans fall är det ju tyvärr inte så. Detta är vad som händer när man låter religiösa värderingar ha för stort inflytande på ett lands politik. Att religion existerar stör mig inte alls, så länge det sköts med lite värdighet (vilket det ju inte gör när det krigas om det, men det är en diskussion för sig) men religion och politik ska hållas isär. Demokrati = folkstyre. Om inte alla invånare i ett land håller sig till den katolska tron, så ska landet heller inte styras därefter. Politik och demokrati ska se till människan, inte till kyrkan.

En liten parentes i sammanhanget... ja, självklart finns det vissa värderingar i religionen som är fina. Till exempel de som förespråkar kärlek, fred, "love thy neighbour", förlåtelse... såna saker. Men man får också betänka att den sagobok som kallas Bibeln skrevs för ganska många år sen. Tiderna förändras. Vi utvecklas, vi lär oss, och vi förkastar saker som vi inte finner logik i. En del värderingar kan man behålla av uppenbara skäl; att vara en hygglig medmänniska. Men många värderingar är förlegade, och bör då släppas, istället för att hållas kvar på en sytråd.

En annan kontroversiell tanke: borde vi inte rentav uppmuntra aborter i dagens läge? Världen är så fruktansvärt överbefolkad och det blir bara värre. Jag säger inte att vi på något sätt borde "gallra" bland människor, absolut inte, och jag säger inte heller att vi ska förbjuda folk att skaffa barn. Att uppmuntra aborter är väl kanske i grövsta laget, men vi borde absolut inte tabubelägga dem, än mindre förbjuda dem.

Om det här förslaget går igenom i Polen, då har de plötsligt stramat åt kvinnans rätt att bestämma över sitt liv. Det får inte hända. Stå på er, systrar, jag hejar på er!

Spöken som letar fram läppstift

För ca ett år sen köpte jag ett läppstift på Kicks. Jag älskade det. Totalt utanför min comfort-zone, men när jag hade haft det på mig en stund blev jag kär! Läppstiftet med den fantastiska, varma kastanjebruna färgen som passade utmärkt med min hårfärg och min ögonfärg, hade ett lätt skimmer och hade den perfekta konsistensen.

Jag tappade bort det.

Och det har varit borta såpass länge att jag tänkte "Fuck it, jag köper ett nytt!".

Det tillverkas inte längre.

Jag har letat överallt. Varenda butik som säljer smink, inkl. internet. I got squat! Det finns inte. Så jag insåg att det enda som återstod var att finkamma lägenheten - det måste finnas här nånstans.

Men det var inget jag tänkte göra ikväll, så jag satte mig och började montera ner mitt gamla piano för att göra plats för det nya. Gick först ner i källarförrådet för att göra plats för det, sen gick jag upp och hämtade pianot och gick ner med det i källaren. Har precis ställt ner pianot på högkant, lutar det emot bokhyllan som står där nere - som bland annat har en vit telia-kartong stående på ett av sina hyllplan.

Mitt läppstift ligger på den vita kartongen.

Alltså... va? Hur...? När...? Varf...?

Okej. Säg att det låg där hela tiden.
Hur kommer det sig att jag inte såg det när jag var nere första gången? Hur kommer det sig att jag inte såg det när jag var nere och hämtade bäddmadrassen till bäddsoffan häromveckan när mamma var här? Hur kommer det sig att jag inte har sett det på hela sommaren när jag har varit nere titt som tätt och letat skor? Och hur i helsike kommer det sig att mitt läppstift är i mitt källarförråd? 

Hade jag hittat det vart som helst i lägenheten - fine! Hylsan är rund, det kan ha rullat runt hur mycket som helst. Men varför skulle jag ta med mig mitt läppstift ner i mitt källarförråd? 

Detta är något jag inte kan förklara. Seriöst, jag har ingen aning! Visst är jag medveten om att jag är lite vimsig, men det finns ingen som helst anledning till att jag skulle ha tagit med mig nån form av smink ner i källaren. 

Så...?

Sverige, Världen, älskade vän

Såg precis ett videoklipp där några människor med olika ursprung fick göra DNA-test och få reda på sitt egentliga ursprung (ex en man som trodde han härstammade från Kuba visade sig ha mer ursprung i Europa), och således komma fram till slutsatsen "Hur kan vi ha så mycket främlingsfientlighet?"

Stolthet över sitt ursprung. Vad innebär det egentligen? För mig är det inget negativt. Stoltheten i sitt ursprung behöver ju faktiskt inte betyda att man har något emot andra.

Jag är - såvitt jag vet - helsvensk. Min pappa är född och uppvuxen i Jönköping och min mamma i trakterna runt Vimmerby. Jag tror att jag är stolt över att vara svensk, jag reflekterar inte så mycket över det. Jag gillar vår gamla ursvenska kultur, asatron, våra vackra med oerhört deprimerande folksagor och folkvisor, våra djupa skogar med alla sjöar... tycker verkligen om det. Men hade jag varit från Italien så hade jag förmodligen känt likadant om Italien.

Jag förstår inte varför folk tycker det är fel att vara stolta över sitt ursprung. Det kan man ju vara av flera skäl, men det betyder ju inte nödvändigtvis att man är nationalist. Jag gillar Sverige, men jag bjuder hemskt gärna in folk från andra kulturer.

För ett par år sen besökte jag en vän och vi diskuterade vad vi skulle göra om vi fick världsherravälde... min första grej var att ta bort allt som har med kärnkraft och kärnvapen att göra. Hans första grej var att ta bort alla landsgränser. Jag förstod hans resonemang men höll inte med.

Vet ni vad problemet med krig och konflikter är? Krig och konflikter. Att folk inte kan bete sig som vuxna människor. Landsgränserna är inte problemet. Jag tycker helt ärligt att det finns en ganska stor charm i alla olika länder, för det innebär olika kulturer som man kan ta del av. Åker du till Kina finner du en helt annan kultur än om du åker till Indien, och dessa länder ligger ändå i princip vägg i vägg. Jag älskar olika kulturer! Det är det som gör världen så färgstark. En gång när jag var liten fick jag och en kompis vara med när en tredje tjej hade grillfest med sin familj nere vid sjön. Minns inte vartifrån de var, men det var något arabiskt land, och det var så kul! Jag kan inte ha varit mer än 10-11 år, men jag minns det fortfarande! Vi blev inbjudna till allt, fick smaka på maten, och även om vi inte kunde prata så mycket med dem så stod vi där och log och skrattade.

Att vi var från olika länder var liksom ganska irrelevant. Det relevanta var att vi blev inbjudna till dem, och gästvänligheten oss emellan. Och kommer det en person från vilket land som helst, och vill se den svenska kulturen, då delar jag mer än gärna med mig. För ett par jular sen - när jag fortfarande gick på gymnasiet - var vi fyra tjejer som firade lite jul strax innan jullovet. Två utav dem var muslimer. De firade väl inte jul för julens skull, men de var med och åt pepparkakor och drack glögg, och vi hade jättemysigt.

Problemet är inte våra olika nationaliteter och ursprung. Problemet är den fientliga inställningen. Jag skulle säkert också kunna ta ett DNA-prov och kolla upp vart jag har mitt genetiska ursprung - fast det behövs inte. Det behövs inte, för jag har inte någon direkt fientlig inställning till någon annan folkgrupp. Och har man inte det, då är det ganska onödig info vart man egentligen härstammar från.

Så detta videoklipp kanske var en nyttig läxa för någon... för mig? Nja, det förändrar ingenting. Jag är stolt över Sverige och vår kultur, men jag är också fantastiskt glad över att Kina bevarar sin kultur, att Indien bevarar sin, att Tyskland, Brasilien, Belgien, Norge, Indonesien... att alla dessa länder har sina respektive kulturer, för det gör världen färgstark. Vi behöver inte ta bort några landsgränser. Vi behöver bara bjuda in folk, och behandla varandra som grannar i ett jävligt stort villaområde. Murar ska inte skilja oss. På sin höjd en liten häck eller ett staket med grindar.

Tjena Indien, här i Sverige dricker vi glögg och käkar kåldolmar. Vill ni smaka?

Grynets show

Ja, jag antar att jag tappade alla som är under 20 och över 30 nu, men jag ska förklara mig...

Grynets Show var ett tv-program, mest riktat till ungdomar och kanske framför allt unga tjejer, som sändes i SVT under 2001/2002. Karaktären "Grynet" var extremt over-the-top, älskade rosa, svart, glitter, fluff - allt som var lite "kitchigt", var enormt självsäker... och kanske en smula töntig såhär i efterhand, men då var hon THE SHIT! Hennes tv-program innehöll musikvideos som man kunde mejla in och önska, en del pyssel och lite typ "life-hacks". En del grejer var ju rätt sjuka, som när hon skulle göra en ljusslinga av barbie-huvuden, men andra grejer var.. säkert inspirerande för någon. Typ pyssel med kläder och sånt.

Jag upptäckte att hela säsong 1 fanns på svt's Öppet Arkiv (www.oppetarkiv.se) så jag satte mig och började kolla igenom alla avsnitt.

Grynet är grym! Ja, hon är enormt töntig, och jag spolade förbi alla hennes telefonsamtal med 14-åringar, och de flesta musikklippen... men annars! Hon är högljudd, och extrem, och all-over-the-place, och lite knäpp... men hon är verkligen en speciell karaktär. I andra säsongen kom hennes valspråk "Ta ingen skit". Den här rosa bruden är knäpp, men enormt peppande. Så hennes program kan vara en liten boost när man känner sig nere.

Och jag vet inte om jag är på nån liten personlig hight just nu (jag har länge misstänkt att jag är en smula bipolär), eller om det faktiskt är så att jag har blivit peppad av hennes enormt stora och högljudda personlighet. Anyhow så blev jag plötsligt på ganska bra humör, och bara det är ganska fantastiskt när det gäller sura bittra mig.

Så nu länkar jag Grynets Show här, och föreslår alla att ge det en chans. Hon är skittöntig, men rätt cool ändå, tycker jag iallafall.

Grynets Show @ Öppet Arkiv

Fotnot: Karaktären Grynet spelas av Elin Ek. Elin har fortsatt som bl a radiopratare, och är - efter vad jag har förstått - aktiv inom feministiska frågor, och har en liten lista med priser och andra utmärkelser på Wikipedia.